Livet är svårare för anonyma gyttjebrottare
I går gick tre av våra största mediasajter ut, var och en på sitt håll, och meddelade att de inför nya lösningar för hur de hanterar artikelkommentarerna i anslutning till sitt redaktionella material.
Självklart tog debatten på nätet full fart. Alla har tyckt till – från kloka genomtänkta kommentarer till hysteriska (anonyma i många fall, så klart) utfall.
Först och främst. Ja, jag tycker det är rätt att göra livet svårare för nätets anonyma gyttjebrottare som hämtar sin näring från att trycka ner andra eller lufta sin unkna livsåskådning utan möjlighet till bemötande. Och ja, jag tycker inte heller att det är en mänsklighet rättighet att få nyttja andras sajters utrymme att utan förbehåll få hoppa på andras virtuella halsar.
Men. Det är en aspekt i en fråga som har många. Utrymmet kommer fortfarande att vara gigantiskt att uttrycka sig på alla sätt man behagar under anonymitetens mantel. Det finns det sajter som lever på. Så det förändrar inget annat än att de mest ogenomtänkta och skjut-från-höften-, rajtan-på-fyllan- och nä-nu-jävlar-kommentarerna försvinner från dessa tre sajter.
Det genomtänkta och planerade finns redan på andra platser.
Att synas i samband med en etablerad mediesajts redaktionella innehåll är heller inte speciellt svårt. En anonym blogg och ett Twingly-ping och du är där.
Men åter till de agerande mediesajternas artikelkommentarer. Jag ansluter och bugar för Mikael Zackrissons vältalighet och resonemang, jag köper den till hundra procent. Läs hans text här.
Den fortsatta debatten ska bli extremt intressant att följa. Men jag är rädd för att det kommer att landa i ett stort rackarns ”Jaha?”. Det är svaren på två frågor som jag kommer att försöka få grepp om.
Varför tog det de här gigantiska mediesajterna närmare 15 år för att agera på det de beskriver som det anonyma näthatet? Att de under så lång tid har ansett det vara värt att upplåta en oövervakad möjlighet till den här typen av kommentarer.
Och utan att vara konspiratoriskt lagd, varför lyckas de komma fram till denna tidpunkt att göra något av saken samtidigt? Med tanke på de tre sajternas olika lösning och hantering tycker jag man kan avfärda alla former av synkroniserat initiativ. Men jag kan nästan höra sucken av lättnad från två av de tre när de upptäckte att den första gick ut i offentligheten med sin nya riktlinje. Och smattret av febril aktivitet hos desamma för att ta tillfället i akt att agera. Nu, nu, NU!
Personligen får jag en stor klump i magen när jag läser Aftonbladets Karin Petterssons text där den ofattbara tragedin på Utöya får agera ”backdrop” till att aftonbladet.se nu ser över sin kommentarshantering. Jag blev sorgsen, jag hittar ingen bättre beskrivning på känslan.
Thomas Mattsson på Expressen har en pragmatisk vinkel och den har jag betydligt lättare att köpa. Jag tror den ligger närmare kärnan i frågan – det är jobbigt, omständigt, kostsamt och knivigt att hantera artikelkommentarer.
DN.se stänger möjligheten till kommentarer och ”utvärderar”.
Nu väntar vi på vad den framsynte Martin Jönsson et consortes på SvD gör.
Fortsättning följer. Garanterat.
