Ingela Bendrot – mitt perspektiv

Jag har varit krönikör här i över ett år och nu är det dags att avsluta. Avslut kan vara jobbiga, men inte i detta fall. Jag fortsätter nämligen att skriva om stort och smått på min nystartade blogg.

Välkomna till www.bendrot.se!

Tack och hej!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Näringslivets Regelnämnd NNR driver ett viktigt arbete för att minska krångel och byråkrati. Nu riktar de sin uppmärksamhet mot kommunerna. Det är bra. För många företag, inte minst småföretag, är den kommunala byråkratin ett stort gissel.

I  Sverige har vi en enhetlig lagstiftning och många tror att vi har likhet inför lagen. Men NNRs studie visar tydligt att så inte är fallet. Handläggningstiderna varierar kraftigt, liksom storleken på tillsynsavgifterna. Skillnaderna är inte måttliga, när det gäller serveringstillstånd kan det skilja nio veckor mellan den kommun med kortast handläggningstid och den med längst. Samma fenomen gäller tillsynsavgifterna, här kan det skilja 24 000 kronor mellan den billigaste kommunen och den dyraste.

Närmare 90 procent av de kommuner som svarat uppger att det tar ut tillsynsavgifter för miljöfarlig verksamhet. Avgifterna är – som man hör på namnet – till för att finansiera tillsynen, men enbart en tredjedel genomför sådan tillsyn.

Även när det gäller bygglov målar NNR upp en dyster bild i den enkät som handlar om hur kommunerna sköter sin bygglovshantering. Den visar på stora skillnader både när det gäller handläggningstider och avgifter. På frågan ”Uppskatta hur många veckor handläggningen tar av ett bygglovsärende i kommunen som följer gällande planbestämmelser från det att ansökan är komplett till dess beslut fattas” svarar de medverkande kommunerna allt från 1-3 veckor till 10-12 veckor. Avgifterna är nio gånger högre i den dyraste kommunen än i den billigaste.

Detta är inte acceptabelt. Kommunernas agerande snedvrider konkurrensen något som främst drabbar företag som driver verksamhet i en kommun, men som konkurrerar med företag i andra kommuner.

Företaget får – beroende på var verksamheten ligger – antingen konkurrensfördelar eller konkurrensnackdelar. Det blir som att spela på lotteri. Har man tur driver man sin verksamhet i en kommun med korta handläggningstider och låga avgifter, har man otur straffas man med höga avgifter och långa handläggningstider. Detta är inte rättsäkert.

Det är bra att NNR har gjort dessa studier.  Förhoppningsvis tar bostadsminister Stefan Attefall, som väl också är ansvarig minister för kommunerna, en ordentlig titt i dessa rapporter.  Men jag hoppas framförallt att de kommer att väcka rejäl debatt ute bland landets kommuner.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Stor samstämmighet i politikerpanelen, men tyvärr hade de flesta fel....

Vad vet våra politiker om företagande och entreprenörskap? Det var frågan på ett seminarium som anordandes av forskningsinsititutet  RATIO på Tillväxtdagarna i Göteborg.  Både publiken och politikerpanelen fick svara på kluriga frågor i något som kallades ”entreprenörstesten”.

Ganska många visste att bara 40 procent av företagen överlever de fem första åren, liksom att den bästa företagspolitiken är den som skapar bra grundförutsättningar och enkla transparenta regelverk. Flera visste att det finns 20 000 sidor med regler och regleringar som man som företagare förväntas känna till.

En fråga som däremot bara två i politikerpanelen klarade att svara rätt på var följande:

”Anta att du startar ett företag med en omsättning på 300 000 och kostnader på 150 000. Hur har du då kvar att leva på om du förskotterar moms och skatter?”

Fyra svarsalternativ fanns:

• 62 000 kronor (rött)
• 47 000 kronor (blått)
• 32 000 kronor (gul)
• 17 000 kronor (grön)

De allra flesta, såväl i politikerpanelen, som i publiken gissade på det gula alternativet – dvs att man får 32 000 kronor kvar om man omsätter 300 000 kronor. Men det rätta svaret är – dessvärre – 17 000 kronor. Samtliga alliansföreträdare gissade på 32 000 kronor. Bara S och V – som också mest idogt försvarar höga skatter – valde rätt svarsalternativ.

Det är sällan man får en så tydlig påminnelse om hur högt beskattade vi är i Sverige.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

I Stockholm pågår många stora infrastrukturprojekt - bra för både Stockholm och resten av Sverige

Tillväxtdagarna i Göteborg bjöd på ett digert program. Närmare 40 programpunkter och 150 medverkande, men inte en enda programpunkt som handlade om infrastruktur. 

Att prata tillväxt utan att behandla investeringar i infrastruktur känns minst sagt  bristfälligt. Infrastrukturen gör att samhället fungerar, inte minst när det gäller transporter och logistik. Jag lyssnade inte på alla seminarier, eftersom många programpunkter löpte parallellt. Enda gången jag hörde någon tydligt peka på behovet av infrastrukturinvesteringar var i en debatt som handlade om huruvida vi har rätt politik för att möta nästa finanskris. Swedbanks analyschef Cecilia Skingsley lyfte där fram behovet av investeringar i infrastruktur. 

Det är framförallt i våra storstadsregioner detta är akut. Ett transportsystem som tidvis förlamas av köer är ett hinder för tillväxt och utveckling. 

Sverige har under de senaste 25 åren investerat mindre i infrastruktur än  övriga Europeiska länder, det visas inte minst i studien  ”Infrastrukturens roll för omvandling och tillväxt”som WSP nyligen presenterade på ett seminarium i Riksdagen.  WSP-studien visar hur viktigt det är med investeringar i infrastruktur, inte minst för företagens växtmöjligheter.

Tillväxtdagarna anordnas av Swedbank och Sparbankerna. Nästa år står Malmö som värd. Hoppas att byggsektorn får en berättigad plats i debatten då!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

H.K.M Prins Daniel

 Just hemkommen från Tillväxtdagarna i Göteborg; två dagar fullpackade med intressanta seminarier och diskussioner, men också med många personliga möten med inspirerande beslutsfattare och opinionsbildare. 

Tillväxtdagarna bjöd på många guldkorn. Prins Daniel höll sitt första officiella tal som prins och det imponerade! Han gav ett lugnt och tryggt intryck. Han lyfte fram behovet av bra förebilder och berättade att han hade haft stor nytta av sina förebilder när han startade sitt företag. Men han lyfte också fram mjuka värden såsom tillit och tillförsikt som viktiga byggstenar för att skapa utveckling och tillväxt. Vi som lyssnade fick en mycket positiv bild av honom och jag är övertygad om att han har alla möjligheter att själv etablera sig som en viktig förebild. 

Prins Daniel är född 1973. På Tillväxtdagarna fanns två andra 73:or som också imponerar stort; David Lega och Johan Norberg. 

 David Lega  är en person som verkligen undanröjt hinder och visat att allt är möjligt. Han  föddes gravt handikappad och var förlamad i bägge armarna och saknade muskler i benen. Trots detta har han byggt upp en framgångsrik karriär som handikappidrottare, företagare och politiker. Numera är han kommunalråd (KD) i Göteborg. Det var ett nöje att lyssna till honom. Han har ett positivt budskap och utstrålar  glädje och styrka. Han visar att han inte låtit sig nedslås av sina dåliga odds.  

Ytterligare en spännande 73:a som var på plats i Göteborg var den liberala idédebattören Johan Norberg . Han är modig och vågar föra fram kontroversiella argument i debatten. Han har stor nytta både av sin kompetens och karismatiska utstrålning. För några år sedan fick han göra en dokumentärfilm på temat globalisering på uppdrag av engelska Channel 4. Förra året gjorde han tillsammans med Martin Borgs och Martin Devell en uppmärksammad film som hette ”Överdos – en film om nästa finanskris”.

Räkna med att få höra mer både från och om dessa 73:or framöver! Tills dess kan ni titta på filmklippet med Prins Daniels tal och den efterföljande debatten där David Lega m fl deltar.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Hållbara städer – vad är det? Jag förväntade mig faktiskt inte ett konkret svar när jag gästade Riksdagens seminarium om hållbara städer i förra veckan. Men jag förväntade mig att få inspiration och nya kunskaper. Men tyvärr. Nästan ingen inspiration, väldigt lite ny kunskap och nästan helt befriat från visioner. I publiken fanns politiker och företrädare för forskning, organisationer och offentliga organ. Men inga företag.

Det mest inspirerande anförandet hölls av Katarina Pelin som är miljödirektör i Malmö stad. I högt tempo och med många konkreta exempel redovisade hon hur Malmö omvandlats från en tråkig industristad till en modern och attraktiv stad. I veckan fick Malmö ta emot utmärkelsen Earth Hour Challenge 2011 för bästa klimatkommun av kung Carl XVI Gustaf. Utmärkelsen är säkert välförtjänt – åtminstone om man ska tro på miljödirektörens redovisning i Riksdagen. Men det var en sak som hon sa som fick mig och andra att reagera  – innevånarna i Rosengård är klimatsmarta. 

I mina – och många andras – öron låter det cyniskt.  I Rosengård är många fattiga, trångbodda och saknar bil. En sådan livsstil ger automatiskt lägre utsläpp än om man har stor boendeyta och långa bilresor. Enligt Språktidningen betyder klimatsmart  någon som är ”klok och listig när det gäller att motverka en hotande klimatförsämring”. I Rosengård är man fattig, snarare än klimatsmart. De flesta som är fattiga drömmer om högre inkomster, större bostad och en bil. Om dessa drömmar förverkligas kommer de att förflyttas från ”klimatsmart” till ”klimatbov”.

Förvisso pågår flera miljö- och klimatprojekt i Rosengård och Malmö stad har stora ambitioner när det gäller just klimatanpassningen, men det är klokt att skilja på beteenden som är klimatsmarta  och beteenden som beror på att man mot sin vilja har en livstil med låg klimatpåverkan.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Tur att utvecklingen går framåt; åtminstone när det gäller glasögonmodeller och frisyrer. Fotot taget efter en debatt 1988.

I slutet av 80-talet bodde jag i Oskarshamn. Jag var politiskt engagerad som ledamot i kommunfullmäktige och skolstyrelsen. Oskarshamn är ett mycket starkt socialdemokratiskt fäste och vi som tillhörde oppositionen sporrades av att alltid jobba i underläge. Jag var också distriktsordförande för Moderata Ungdomsförbundet i Kalmar län. 

SSU-distriktet leddes av en kille som var jämngammal med mig. Han satt också i Kommunfullmäktige och Skolstyrelsen. Han hette Håkan Juholt.

Under den här perioden var ungdomsförbunden mycket starkare och mer aktiva än vad de är idag. Det fanns en stor kämparglädje på bägge sidor och vi ordnade många debatter, torgmöten och insändardueller. Politik var viktigt, men också väldigt roligt. Vi som var aktiva i ungdomsförbunden hade det som vår livsstil.

Varje kväll, varje helg väntade politiska möten, kurser och kampanjer. På barrikaderna mötte vi våra motståndare från de andra partierna; andra ungdomar som också hade politiken som sin livsstil.

Nu har Håkan Juholt tagit steget in i den hetaste politiska hetluften. Där kommer han ha nytta av sin energiska och envisa debattstil, men också av sin tydliga ideologiska förankring. Detta är både hans styrka och svaghet. För mig framstår han som ett betydligt mer spännande alternativ än de personer som media tippade skulle vinna ordförandestriden, men spänningen handlar i stor utsträckning om att han är otippad.

Samtidigt ska man inte utesluta att det kan inträffa saker under de kommande två veckorna som kastar om förutsättningarna för den stundande partikongressen.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

I med sladden bara...

”Borde göra en ordentlig backup” har jag tänkt många gånger de senaste månaderna,  särskilt eftersom den schemalagda backupen inte har fungerat. Datorn visade dessutom tecken på att den inte mådde bra, så i slutet av förra året kontaktade jag en IT-firma för att få hjälp. Men när firman krävde att jag skulle lämna in datorn blev det besvärligt.  

Slutligen fick jag ett löfte från IT-firman att de skulle komma hit. När jag försökte boka fick jag bara kontakt med firmans mobilsvar och de de hörde inte av sig. Datorn blev segare och segare, inte minst när jag laddade in mina 2 300 foton från min stora Indienresa. 

Utan att gå in på alla detaljer kan jag meddela att hårddisken slutligen gav upp. Innan hade jag förvisso lyckats kopiera över alla foton och ganska många andra mappar till min hårddisk. Men allt annat, framförallt en hel del oarkiverade mail och inställningar är nu borta.

Nu har jag en ren hårddisk. Jag måste kopiera in alla program, drivrutiner och lägga tillbaka de filer som jag behöver. Min senaste riktiga backup gjordes i oktober. Sen dess har ju mycket ägt rum i min dator, och en del av detta är nu borta. Tur i oturen är att jag hann kopiera alla foton och alla dokumment som har med mitt företag att göra.

”Åh, jävlar – jag måste också göra backup!”  har många av mina företagskollegor sagt när de har hört om mina hårddisk.  I bästa fall räddar min läxa dem från att göra samma misstag som jag.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Samtidigt som tågen står stilla och vägarna är igenproppade av snö, kommer min morgontidning punktligt i lådan. Visst känns det nästan som ett mirakel? Hur går det till när tidningarna kommer ut hit till förorten? Hur kommer tidningsbuden fram, när alla andra hindras av snön?

Tidningsdistributionen är opersonlig, det är ju sällan man ser sitt tidningsbud. Men ändå känns servicen väldigt personlig. Jag pulsar ut till min brevlåda vid vägen, snön yr och jag öppnar lådan förväntansfullt. Det är sällan jag har anledning att bli besviken. Tidningsbudet har redan varit där. Morgontidningen ligger och väntar på att bli inburen i värmen. Och visst är det mysigt att veckla ut en kall tidning över köksbordet och låta världens nyheter sippra in i det varma ombonade köket. Och då tänker jag på tidningsbudet. Jag  hoppas innerligt att han eller hon – efter väl utfört jobb – också får njuta av tidningen och en god kopp kaffe eller te.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Alla vet att hyresmarknaden i storstäderna är satt ur spel. Alla vet att den svarta marknaden frodas, samtidigt som väldigt få hyresrätter byggs. Men denna fråga förs hela tiden bort från den politiska agendan. Debatten om marknadshyror dog hösten 2005 när Fredrik Reinfeldt i en Aktuellt-intervju sa ”Jag tycker vi ska ha reglerad hyressättning med en bruksvärdesprincip och en lägesfaktor som slår igenom, likt den överenskommelse som finns i dag om hur hyror ska sättas.”

I veckan som gick kunde vi läsa i DN att ”Reinfeldt dömer ut hyresrätter”. Enligt artikeln hade statsministern påtalat att hyresmarknaden inte fungerar; ”Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrätten som idé inte funkar där. Hyresrätten ska man lämna över till nästa hyresgäst, men i realiteten har det blivit en svart marknad.”

Detta är knappast en nyhet. Det är näst intill omöjligt att få tag på ett kontrakt den lagliga vägen. Många är beredda att köpa ett kontrakt svart. En lösning vore att ha en mer marknadsanpassad hyressättning. Kritikerna menar att detta skulle öka segregationen. Förespråkarna menar att det i stället skulle leda till att fler hyresrätter skulle byggas och att det även skulle gynna de som bor i hyresrätter i förorten. Idag subventionerar de nämligen de relativt sett billiga hyresrätterna i innerstan.

Vi behöver en debatt om hur hyresmarknaden och bostadsmarknaden fungerar, men så fort frågan om marknadshyror kommer upp blir det tvärnit. Direkt efter DN-artikel gick Statsrådsberedningen ut med ett pressmeddelande  där man under rubriken ”Hyresrätter bra idé i city” hävdade att statsministern var felciterad. Reinfeldt hade inte dömt ut hyresrätten, utan tydligen enbart konstaterat att hyresmarknaden inte fungerar som det är tänkt. Pressmeddelandet ger ett besynnerligt intryck – om det nu är så att statsministern anser att hyresmarknaden inte fungerar, borde han då inte föreslå förändringar?

Jag tycker att regeringen borde damma av rapporten ”En flexibel och effektiv bostadsmarknad – problem och åtgärder”. Den skrevs av  Stellan Lundström, Hans Lind och Thomas Kalbro och gavs ut för drygt ett år sedan. Den är en gedigen sammanfattning av de senaste tio årens forskning om bostadsmarknaden. Rapporten utmynnade i en rad förslag, varav en central del handlade om just hyressättningen. Rapporten borde blivit en väckarklocka, men den gav dessvärre inte något större avtryck i debatten. Timingen var dålig. Ingen, allra minst regeringen, ville föra upp frågan om hyressättning i valrörelsen.  Och inte ens nu när det återstår 3,5 år till nästa val vågar någon ta i denna heta potatis.

Ett litet tillägg efter att denna krönika har publicerats:

Samma morgon som denna krönika publicerades fanns en debattartikel i SvD. Där slår Maria Rankka, Stockholms Handelskammare, och Barbro Engman, Hyresgästföreningen ett slag för hyresrätten. I artikeln lämnas flera konkreta förslag på hur antalet hyresrätter skulle kunna öka. Frågan om marknadshyror/hyressättning nämns inte. Det är i och för dig inte konstigt;  Hyresgästföreningen vill inte ha  marknadsanapassad hyressättning. Men i bästa fall kan artikeln bana väg för en ordentlig debatt, både om antalet bostäder och hyressättningen!

Postat i Krönika | 2 kommentarer »

Ulf Ellervik - talangfylld och prisbelönt professor

Förra veckan undrade jag om det går att göra naturvetenskap till något kul? Det rungande svaret är: Ja!

Ett bra exempel från veckan som gått är det nyinstiftade π-priset för främjandet av populärvetenskaplig litteratur. Prissumman uppgår till 314 159 kronor och delas ut av Kungliga Vetenskapsakademien i samarbete med förlaget Fri Tanke. 

Det blev professorn i bioorganisk kemi Ulf Ellervik vid Lunds Universitet som kammade hem priset. Han belönas för sitt manus ”Ond kemi”. Den tar ett nytt spännande grepp på detta ämne, något som man kunde höra om i radioprogrammet Vetandets Värld igår. Han är specialiserad på dofters kemi – och boken inleds med att reda ut varför helvetet luktar just svavel.

Ellervik är en bra berättare. Han visar att kemi finns överallt och hur vi påverkas, både medvetet och omedvetet. Det är precis den här typen av kunniga, intressanta och inspirerande vetenskapmän som borde lyftas fram!

”Story telling” är ett begrepp som används inom kommunikation och PR. Det handlar om att på ett trovärdigt och intresseväckande sätt berätta en historia som bygger ett budskap eller ett varumärke. Ellerviks framträdande i Vetenskapens Värld var ett utmärkt exempel på denna teknik; lekande lätt förklarade han komplexa kemiska teorier. Med enkla och tydliga berättelser presenterade han samband som i andra sammanhang säkert hade varit både ointressanta och obegripliga.

Hur kan ett kemiskt ämne – i det här fallet skatol – lukta gott och användas i parfym, och i ett annat lukta dynga eller i värsta fall till och med som en död kropp? Ellervik reder ut begreppen – det handlar helt enkelt om ämnets koncentration. I låga koncentrationer har ämnet  en behaglig doft, i höga en förskräckligt äcklig lukt.

Läraren och inspiratören Hans Persson på en föreläsning i Wien.

En läsare har tipsat om en annan eldsjäl; Hans Persson. Han var tidigare NO-lärare, men är nu lektor på Lärarhögskolan i Stockholm. Persson har skrivit sammanlagt nio böcker; både läroböcker, faktaböcker och lärarhandledningar. Hans mission är att hjälpa lärare att med enkla medel väcka barnens intresse för naturvetenskap. ”NO ska vara vardagsnära och roligt!” är hans devis och hans arbete har uppmärksammats både i Sverige och internationellt.

Boken ”Nyfiken på naturvetenskap” har belönats med Carl von Linné-plaketten för bästa faktabok för barn och ungdom. För några år sedan fick han det prestigefyllda  ”Kunskapspriset”.

Jag hoppas att ännu fler eldsjälar uppmärksammas och att deras passion för naturvetenskap kan spridas vidare!

Postat i Krönika | 2 kommentarer »

Morgonens vackra soluppgång - bra exempel på vardaglig naturvetenskap!

Många elever tycker att matematik, kemi, fysik och biologi är urtrist. Många tekniska och naturvetenskapliga utbildningar har svårt att rekrytera studenter. Ingenjörsyrkena uppfattas som mossiga och nördiga. Detta är ett stort problem på många sätt. Som ledande industriland behöver vi verkligen duktiga ingenjörer!

Många ansträngningar görs för att öka intresset för naturvetenskap. Ett lyckat sådant exempel är Kemikalendern, en serie filmer på YouTube vars uppgift är att öka intresset för kemi. Jag tillhör inte den primära målgruppen, men anser att de har hittat en bra och intresseväckande nivå.   Går det att på ett meningsfullt sätt visa hur kemin kommer in i våra vardagsliv på enbart fem minuter? Ja, det går!  Januariklippet handlar om  ”kemi och konst och kultur” och februarifilmen ”kemi och mode”. Snyggt och välgjort. Effektivt och tydligt.

Detta är ett samarbetsprojekt mellan Chalmers tekniska högskola, Göteborgs Universitet, Universeum och Molecular Frontiers. Filmbolaget Untamed Science har gjort filmerna som lanseras månad för månad under det Internationella Kemiåret 2011.

Det är inte lätt att populärisera svåra ämnen, men om man har målgruppen klar för sig blir det givetvis enklare. Filmerna faller väl ut, de vänder sig till en ung målgrupp. Gissningsvis elever på högstadiet och gymnasiet. Men även yngre barn skulle kunna se dessa filmer med behållning.

Kemiåret har en egen hemsida, men den blir dessvärre inte alls lika engagerande. Plötsligt känns kemi tungt och tråkigt, trots en hög ambitionsnivå.  

”Svenska Nationalkommittén för kemi, ett arbetsutskott under Kungliga Vetenskapsakademien för kemi, är huvudman för firandet av KEMINS ÅR 2011 i Sverige. Svenska Kemistsamfundet står för samordningen och under våren 2010 har regionala nätverksträffar arrangerats för att skapa en nationell plattform för samarbetet kring KEMINS ÅR 2011.” 

Gäsp! Här talar de redan frälsta till andra frälsta.

Inte ens intervjuerna under vinjetten ”Kemister är framtidens hjältar” lyckas lyfta. Det är trist, för denna satsning  behövs!

Det finns många exempel på hur olika branscher försöker lyfta upp just sitt område för att attrahera framtida talanger. Kemikalendern hävdar sig bra i detta sammanhang. Den  stora TV-satsningen ”Felix stör en ingenjör” hade också sina förtjänster, även om jag i en tidigare krönika hade invändningar mot den ensidiga inriktningen på att enbart visa ingenjörens livsstil. Men ändå tror jag att detta var ett bra grepp.

Byggbranschens filmsatsning för att locka unga talanger till samhällsbyggarsektorn ger jag inte mycket för, något som jag skrev om i en krönika i april förra året.

Debatten lär fortsätta och själv förser jag mina barn med tidningen Illustrerad vetenskap. Det är ett enkel knep att öka intresset för naturvetenskap. Inte minst 10-åringen läser den från pärm till pärm. Det bådar gott för framtiden!

Postat i Krönika | 1 kommentar »

Återvinningsstationen i Arninge i Täby den 19 januari 2011 kl. 1650

94 900 träffar kommer upp när man googlar på ”skräpiga återvinningsstationer”.

För mig är det obegripligt att Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI,  inte lägger större vikt vid att hålla återvinningsstationerna rena och prydliga!

Förra veckan skulle jag lämna metall-, plast-, glas- och pappförpackningar på den stora återvinningsstationen i Arninge i Täby kommun. Containrarna för metallförpackningar var breddfyllda och runt om låg ett stinkande berg av gamla äckliga konservburkar. Metallförpackningarna blockerade även åtkomsten till containrarna för insamling av pappförpackningar.

  

Tyvärr är detta inte någon engångsföreteelse. Allt som oftast möts vi av skräpiga och frånstötande miljöer när vi ska lämna våra förpackningar.

  

Fortfarande finns det många som inte vill sortera och på TV rullar ibland reklam för att vi ska öka graden av återvinning. Istället för TV-reklam borde man satsa på att rensa upp och göra återvinningsstationerna mindre avskräckande.

 

Varför kan inte de entreprenörer som svarar för glasinsamlingen tillhandahålla en soptunna för plast-och pappperskassar?  ”Vi samlar bara in glas. Kassarna får ni ta tillbaka hem!” tycks de mena, men verkligheten ser annorlunda ut. Området runt containrarna svämmar över av gamla äckliga kassar.

   

Men allt är inte dystert när det gäller återvinning och sophämtning. Här i Täby svarar SITA för renhållningen. Vi som bor i villa har mycket bra service, hur det är för dem som bor i lägenhet vet jag faktiskt inte. Vi villaägare kan ringa och beställa hämtning av trädgårdsavfall, miljöfarligt avfall och grovsopor. Tidningar hämtas också, dock av en annan entreprenör. Allt detta  fungerar utmärkt!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Rent fysiskt har jag landat i Sverige igen efter min omtumlande Indienresa. Men känslomässigt är jag kvar och längtar redan tillbaka.  Resor ger nya intryck och erfarenheter, men också ett klarare perspektiv på livet hemma. Det kanske låter pretantiöst, men det är som om jag kommer i kontakt med mitt genuina jag när jag lämnar vardagen och dess rutiner. Plötsligt ser jag alla mina självpåtagna måsten och hur mycket tid och energi som jag slösar på sådant som egentligen inte tillför något verkligt värde i mitt liv.

I Udaipur var det lätt att finna inspiration

Den stora utmaningen är nu att ta vara på dessa insikter och fokusera på det som verkligen är angeläget. Men det finns många fallgropar på vägen. Den kinesiske filosofen Konfucius, som levde för 2 500 år sedan, lär ha sagt att ”I natt smidde jag tusen planer, men i morse gjorde jag som vanligt.” Så är det. Jag kan utan större problem måla upp min drömtillvaro och också se vad som krävs för att nå dit. Men vanans makt är stor och det är lätt att falla tillbaka in i gamla invanda hjulspår. 

Vad hindrar oss från att förverkliga våra drömmar? Den dystra sanningen är att det oftast är vi själva. Vi förminskar, svartmålar och förlöjligar oss själva. Vi blir fega och osäkra och drömmarna rinner ut i sanden. Och inte sällan har vi personer i vår omgivning som håller oss tillbaka. ”Det är lätt att sitta i Indien och drömma, men nu får du smaka den bistra verkligheten”, tycks vissa vilja säga.

Men de finns också de som ger mod och styrka. Människor som aktivt letat rätt på sin alldeles egna väg till det goda livet. De inspirerar mig. De lär oss att vi alltid har ett val. Själv kommer jag satsa på att avlägsna mina egna mentala hinder och på det sättet försöka närma mig det goda livet!

Postat i Krönika | 2 kommentarer »

Tänk att få åka tåg i Indien, tänkte jag när jag bokade en resa med Rajasthanexpressen längst den indiska västkusten. 18 timmars resa mellan Goa och Trivandrum var precis vad jag sökte – en ny och annorlunda upplevelse!

Biljetten, som jag köpt via en reseagent, skulle levereras i god tid till mitt hotell Soul Vacation. Men ingen biljett dök upp. Oroligt frågade jag i receptionen. Nej, de hade inte sett till biljetten. Ringde agenten som hävdade att biljetten levererats med kurir, men hotellet vidhöll att de inte fått den. ”Jag kan bevisa att biljetten leverats” sa agenten. Hotellet hade nämligen signerat ett mottagningsbevis, men trots detta hävdade kvinnan i receptionen att biljetten inte hade tagits emot. Jag kunde inte annat att sucka, varvid kvinnan bytte fot. Det kanske var så att biljetten hade kommit och att de i sådant fall lämnat den till min mamma, föreslog hon milt leende. Jag suckade igen, mamma hade självklart inte fått någon tågbiljett!

För varje gång jag kom ned till receptionen samlades allt fler av hotellets personal för att följa detta drama, själv mådde jag pyton. Dels av den försvunna biljetten, men också på grund av en ilsken magbacill. Egentligen ville jag inte lämna hotellrummet, men hade inte något alternativ. Biljetten måste fram!

Åter gick jag till receptionen, denna gång för att säga att min mamma inte tagit emot någon biljett. Svaret blev att hon kanske hade slarvat bort den. Med stigande förtvivlan insåg jag jag inte hade någon biljett och att det var lönlöst att prata med personalen. Samtidigt ringde en trevlig ung man från Eurocard och frågade om jag händelsevis spelat bort hundratals dollar på internetspel under natten. ”Nej, absolut inte!” svarade jag helt kallsvettig. ”Då måste vi tyvärr spärra ditt kort” sa mannen sakligt.

Nu saknade jag både kreditkort och biljett, och var dessutom magsjuk.

Hotellets miljö var i alla fall vacker, men vad hjälpte det? Biljetten var borta.

Hotellet föreslog att jag skulle åka till tågstationen och försöka lösa ut en kopia. Men det var omöjligt med tanke på min magbacill. Agenten var inte säker på att det skulle gå att få ut en kopia av biljetten och valde att köpa en ny för säkerhets skull. Alla förstaklassbiljetter var slut, så nu blev det andraklass.

Med lätt hjärta bytte vi hotell, Soul Vacation hade bara förorsakat oss lidande. Döm om min förvåning när hotellets högsta chef ringde någon dag senare. Han beklagade att kurirens misstag hade förorsakat mig problem och erbjöd sig själv i egen hög person att hämta mig på hotellet – drygt en timme från hans hotell – för att därefter köra mig till stationen för att försöka lösa ut biljetten. Den envisa magbacillen hade försvunnit och jag var beredd att kämpa för att få tag på min ursprungliga biljett.

Vi bestämde att han skulle hämta mig kl. 10 och jag bad särskilt att han skulle ringa på mitt indiska mobilnummer om det blev några problem. I god tid satte jag mig och väntade, övriga familjen var på stranden. Det var olidligt varmt. 10.44 ringde hotellchefen och berättade att han skulle komma kl. 12.30. Morrande gick jag och bytte om till strandkläder.

Hotellchefen kom i fin luftkonditionerad bil, hotellets chaufför körde. Chefen började med att beklaga kurirens slarv, jag suckade. Hotellchefen skulle knappast lägga en halvdag på att hjälpa mig ordna en kopia om han var fri från skuld. Vi åkte under tystnad.

Stationen i Goa heter Madgaon och är inrymd i en oansenlig och ganska ful byggnad. Vi begav oss högst upp och längst in. Vid en enkel skrivbänk i trä, mitt i ett trist rum, satt en trött gubbe och tittade oseende ut genom ett dammigt fönster. Det var denne sömngångaraktige man som skulle fixa ny biljett. Allt gick i ultrarapid, det var som att följa en gammal svartvit film som körs i för låg hastighet. Han granskade passet ingående, för att sedan långsamt leta efter rätt formulär. Papperhögarna låg i stora drivor, men han hittade till slut rätt.

När jag vid lunchtid två dagar senare infann mig på stationen igen visade det sig att tåget var 4 – 5 timmar försenat. Framåt kvällen hade förseningen blivit till 12 timmar. Men det märkliga var att flera andra tåg också var 12 timmar försenade – det kunde man läsa på de små handskrivna lappar som tågpersonalen tejpat upp vid informationsdisken.

Jag pratade med personalen och fick reda på att Rajasthanexpressen var hela 18 timmar försenat. ”Men varför står det då 12 timmar?!” frågade jag och pekade på den handskrivna lappen. Mannen bakom disken log ett skinande vitt leende och svarade genom att rycka på axlarna. En ung kille, som stod bakom mig i kön, upplyste vänlig mig om att tågen officiellt aldrig är mer än 12 timmar försenade…

Och jag tänkte: Detta är Indien!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Jag åker ofta tunnelbana från Tekniska Högskolan. På plattformen märks det att det finns många utländska studenter. Det talas många språk. Vanligast är engelska, franska och kinesiska. De utländska studenterna rör sig oftast i små grupper, glatt pratande med varandra eller i sina telefoner. Helt normalt studentliv, men ändå inte för alla.

Kontrasten mellan Kina och Sverige är avgrundsdjup, men varje kinesisk student som får komma till Sverige – eller något annat demokratiskt land – kommer att bära med sig kunskap om det fria samhällets förtjänster. Att kunna tala om vad man vill,  med vem man vill.

En kinesisk student kan använda internet och annan teknik utan begränsningar i Sverige. I Kina finns mängder med begränsningar. Men hur länge kan det fortsätta att vara så? I denna globaliserade tid när människor och information rör sig friare än någonsin över alla gränser, känns det som om dikaturernas tid är utmätt.  Det blir det svårare och svårare för dikaturer att kontrollera de allt större informationsflödena. Ny svårcencurerad teknik kommer successivt att utvecklas. Dessutom finns det starka och modiga människor som liksom fredspristagaren Liu Xiaobo, är beredda att sitta i fängelse för att utmana diktaturen.

Så visst finns det hopp!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Oxar istället för motorer

Har nu tillbringat drygt tre veckor i Indien och är helt uppfylld av färgstarka och omtumlande intryck.

Här finns drygt en miljard människor och befolkningen är långt ifrån homogen. Olika folkslag, hundratals språk, olika religioner samsas i detta jättelika land. Rikedom och välstånd sida vid sida med yttersta fattigdom. Senaste teknologin sida vid sida med ålderdomlig och för oss i väst för länge sedan skrotade metoder.

Att bo i hyddan hemma hos en ökenfamilj var som att förflyttas flera hundra år tillbaka i tiden - bortsett från mobiltelefonerna förståss!

I Rajasthan såg vi ofta män och kvinnor som jobbade ute på fälten, helt utan modern utrustning. Istället använde de ålderdomliga hemgjorda hackor, oxar och vagnar med i bästa fall järnskodda trähjul. Men när vi stannade och pratade med dem visade det sig att många hade mobiltelefoner. Och just mobilnätet verkar vara väldigt väl utbyggt. Vi har haft täckning överallt, något som vi inte alltid är bortskämda med i Sverige.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

-Varför ska jag ta på den där? frågade femåringen uppfodrande och blängde ilsket på armbandsuret.

-Men du börjar ju bli stor nu. Då ska man ha en klocka, lirkade mamman.

-Vad kan den då?

-Visa tiden! En klocka visar hur mycket klockan är.

-Kan den inget annat? Den lille pojken skakade på huvudet. Varför ska man ha en grej som bara kan göra en enda sak?

Mobiltelefonen gör att barnen tidigt börjar att fotoexperimentera

När jag var fem år hade jag definitivt inte något armbandsur, men jag hade blivit överlycklig om jag hade fått ett. Idag är det annorlunda. Små barn kommer tidigt i kontakt med avancerad teknik. De spelar på Nintendon eller mobiltelefoner, de lär sig använda datorer innan de kan läsa och skriva. De sänder textmeddelanden och fotograferar. De verkar helt ointresserade av att veta hur de tekniska prylarna fungerar, de utgår ifrån att de fungerar och är nöjda med det.

De ställer helt andra krav på tekniken än vad vi i min generation gör. Vi fick anpassa oss och acceptera krångliga och bökiga lösningar. Nu är tekniken användarvänlig. Användarhandböcker spelar ut sin roll. Nu är det bara att trycka på startknappen. Resten ger sig själv.

Mobilfoto taget av Linnea Bendrot

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Helt normal trafik i östra Rajasthan

Överlastade lastbilar, kameler med ålderdomliga kärror, kor, cyklar, getflockar och traktorer. Och ett ständigt och mycket ihärdigt, på gränsen till konstant tutande, kännetecknar trafiken här i Rajasthan i norra Indien. Vi har färdats från Dehli ned till Jodphur, sammanlagt 133 mil.

Vägnätet är bättre än väntat, men trafik-kaoset är obeskrivligt. Här förstår vi den fulla betydelsen av begreppet kolugn; vi ser ofta kor som ligger i rondeller, vägkorsningar eller mitt i vägbanan stillsamt idisslande, helt oberörda av kaoset.

Jag kör inte själv, vi har en chaufför. Han är också kolugn, vad som än händer.

Längst med vägarna pågår vardagslivet. För oss turister är det ett exotiskt skådespel. Kvinnor i färgglada kläder, småbarn som leker och män som sitter på huk några centimeter från den hektiska trafiken.

Denne man mötte vi i sydöstra Rajasthan på vår väg mot Bundi

På en enkel stol sitter en man och blir rakad. Solen speglar sig i den blanka rakkniven, det finns inte ens ett skärmtak. Enklare frisörsalong är svår att tänka sig. Vid bypumpen samlas kvinnor för att hämta vatten och tvätta kläder. Små barn leker och badar i spillvattnet, några getter tittar på.

I den grunda floden har man kört ned både bilar och lastbilar, det tar ett tag att förstå att det är en indisk biltvätt. Unga män och barn kastar med hjälp av hinkar och plastbunkar vatten och gnuggar sedan bort smuts med färgglada trasor.

Överallt pågår små vägarbeten och det är sällan som det görs med maskiner. Här är detta ett kvinnogöra. Späda kvinnor hackar upp gammal vägbeläggning och fyller sedan med stenblock och krossmaterial som de i bästa fall transporterar på en åsna. Men de flesta bär direkt på huvudet.

Landskapet är färglöst och ju längre in i Rajasthan vi kommer desto dammigare blir det. Men landskapets urtvättade färgskala kompenseras mer än väl av kvinnornas färgglada kläder. De är klädda i starka och klara färger; cerise, kanariegult, turkost och klargult. Männen har stora tubaner, också i starka glada färger.

Även fordonen är färgglada. I stort sett alla lastbilar och traktorsläp är målade i starka färger, oftast rött och gult. Färgglada och glittriga tygskynken och girlanger dekorerar förarhytterna, både inne ute. Särskilda girlanger med svarta garnbollar hängs på fordonen för att skydda från det onda ögat.

Nästan alla lastbilar och släp har uppmaningen ”Horn please” eller ”Blow horn” målat med stora bokstäver längst bak, en märklig uppmaning med tanke på att alla tutar som galningar hela tiden. Jag frågade chauffören varför uppmaningen är på engelska. ”Alla som har körkort är välutbildade och kan engelska”, är det enkla svaret. Även vägskyltar är tvåspråkiga, men ju längre in i Rajasthan vi kommer desto färre engelskspråkiga skyltar.

För en svensk är det brokiga djurlivet runt vägen en upplevelse. Hundvalpar, griskultingar och små kalvar får barnen att tjuta av glädje, liksom apor och vackert smyckade kameler. Stora flockar med getter trippar längst med vägen, ofta med en liten vallpojke eller vallflicka i släptåg.

Vägarna är förvånansvärt rena, barn och kvinnor plockar snabbt bort kobajset. Bajset formas till tallriksstora briketter, som torkas för att sedan användas som bränsle. Överallt ser man dessa små ”fabriker” där bajs torkas för att sedan staplas upp i prydliga högar. Getter och grisar äter upp skräpet som hamnar på gatorna och det är ingen ovanlig syn att se en get som obekymrat mumsar på en bit kartong eller en plastpåse.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Jag tror att de flesta av oss har en ganska klar världsbild. Man är övertygad om att det fungerar på ett visst sätt och får man sedan reda på att så inte är fallet blir man förvånad.  Tre saker som förvånat – på gränsen till förstummat mig – på senare tid är följande:

1. Visst borde ett välrenommerat auktionsverk som Bukowskis ha ett väloljat säkerhetssystem. Men inbrottet i maj i år – då tre beväpnade rånare kom över smycken värderade till 12 miljoner kronor – avslöjade att det inte ens fanns en fungerande övervakningskamera! Rånarna kunde därför passera utan att fångas på bild. Minsta lilla kiosk tycks ju ha bättre säkerhetssystem.
2. I dessa tider när var och varannan unge har en bärbar dator utgår man ifrån att detta hjälpmedel används flitigt inom olika yrkesområden. Men icke. Polisen har nyligen börjat med bärbara datorer. Varför inte tidigare?
3. ”Det finns inga regler som ställer krav på att bussar och lastbilar ska ha schyssta vinterdäck”, berättar Lars Beckman – nyvald riksdagsledamot (M) och tidigare kollega till mig.  Kan det verkligen stämma? tänker jag.

Trafiksäkra däck - även på tunga fordon - borde vara en självklarhet!

Tyvärr så stämmer detta. Plötsligt förstår jag alla dessa historier med lastbilar som ställt sig på tvärs och blockerat trafiken i timmar. Jag tänker på alla förfärliga bussolyckor som inträffat på senare år – ibland med dödlig utgång.

För mitt inre ser jag blankslitna däck, rena dödsmaskinen i trafiken. Sådana däck hade definitivt underkänts om de suttit på en vanlig personbil, men är tydligen helt lagliga på ett tungt fordon. Obegripligt! 

Samtalet med Lars utspelar sig i Riksdagens matsal. Jag kommer direkt i från ett välbesökt seminarium om regelförenkling – en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det finns väldigt många onödiga och dumma regler som försvårar både för enskilda och företag. Om detta brukar jag skriva på Regelbloggen. Även Lars driver på frågan om regelförenkling, men inte till vilket pris som helst. Det finns områden där det krävs fler regler och till detta hör krav på trafiksäkra däck på tunga fordon.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »