Ingela Bendrot – mitt perspektiv

När min äldsta dotter nyligen fyllde tretton år plockade jag lika många blommor i vår trädgård. Så det lär ju vara enkelt att hitta sju!

Hur står det egentligen till med traditionen att ordna taklagsfest? Det är allt mer sällan som man ser den karaktäristiska kransen uppe vid nocken – men min syn kanske har blivit sämre med åren? När jag var liten kopplade jag samman taklagskransen med midsommarfirande. Jag trodde att taklagsfesten ägde rum runt stången uppe på taket. Det var omöjligt att förstå hur det gick till. Det såg så farligt ut – hur skulle man kunna dansa runt den?

Själv ser jag fram emot ett lugnt och sansat midsommarfirande. Inga klackar i taket, endast bara fötter mot den nyklippta gräsmattan. Men jag kanske plockar sju blommor från min trädgård och lägger under huvudkudden. Det kan ju vara en tradition väl värd att pröva!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

I dag för exakt 16 år sedan – den 18 juni 1994 – gifte jag mig med Bosse i Förlösa kyrka norr om Kalmar. Regn i brudkronan betyder lycka – och visst regnade det! Vi hade bjudit 82 personer – 86 tackade ja. Ja, du läser rätt. Ingen tackade nej och fyra hade nyligen skaffat sällskap som de bad att få ta med sig.

Förlösa kyrka är en av alla Tegnérlador som uppfördes runt mitten av 1800-talet. Här slår den lutheranska andan igenom. Det finns ingen onödig utsmyckning. Det sägs att denna kyrka ritades i aln och byggdes i meter. Det är därför den är så hiskligt stor. Ryktet säger att byggmästaren gick i konkurs innan bygget stod klart och att han sedan tog sitt liv. Han efterlämnade fru och ett stort antal barn. Om detta är sant vet jag inte, men det är ju en spännande historia att föra vidare….

Förlösa kyrka fotad av Stefan Wik

När jag var liten lekte jag ofta med kyrkvaktmästarens sex barn. Familjen bodde i den gamla skolan intill kyrkan och vi uppehöll oss både i och utanför kyrkan. Mest spännande var det att gå upp i tornet. Där hade vi en enastående utsikt över byn med dess böljande fält och vackra ängar. 

Några dagar innan vi skulle gifta oss så skulle vi träffa prästen. Vi kom i god tid och bestämde oss för att gå upp i tornet. Jag ville visa Bosse den vackra vyn. Kyrkan var inte bemannad, men det visade sig – turligt nog – att nyckeln till tornet låg gömd på exakt samma ställe som förr. Så vi klättrade upp i tornet på den rangliga trappan. När vi kom ner igen mötte vi prästen. Han var ganska nytillträdd och det visade sig – till vår stora förvåning – att han aldrig hade varit uppe i tornet. Än mindre visste han var nyckel låg gömd…

Våren 1994 var hektisk. Det berodde inte bara på det stundande bröllopet, utan också på att jag jobbade hos dåvarande statsminister Carl Bildt på Statsrådsberedningen. Valrörelsen närmade sig och den politiska temperaturen var hög. Redan 1990, som miljöpolitisk handläggare på moderaternas Riksdagskansli, hade jag fått i uppgift att läsa in ”allt” om Öresundsförbindelsen. För Carl Bildt var detta en högprioriterad fråga. Den största och ständigt återkommande utmaningen för oss medarbetare var att hålla jämna steg med honom. Jag har sällan träffat någon så påläst och engagerad person. Det gick inte att slarva och jag vet inte hur många PM jag skrev om Öresundsförbindelsen.

Det var många komplicerade frågeställningar som skulle utredas;  folkrättsliga aspekter mellan Sverige och Danmark, alla möjliga miljöaspekter,  vattentillförseln till och från Östersjön, salthalter etc. Den socialdemokratiska regeringen hade redan i mars 1991 undertecknat ett avtal med den danska regeringen om bron, men mycket arbete återstod.  Centerpartiet med Olof Johansson i spetsen var – tillsammans med Vänsterpartiet kommunisterna – hårdnackade motståndare.

I god tid innan valet upprättades därför ett ”papper” som det heter på politiskt språk. I detta papper formulerades ett förslag till överenskommelse om hur frågan om Öresundsförbindelsen skulle hanteraras vid ett eventuellt maktskifte. Efter den borgerliga valsegern gjordes en överenskommelse om hur denna fråga skulle lösas. Stor vikt lades vid miljöprövningen, inte minst vid den så kallade nollösningen för vattengenomströmningen mellan Östersjön och Kattegatt.

Öresundsbron fotad av Pierre Mens

Jag tycker att det är viktigt och rimligt att ställa höga miljökrav, men när det gäller miljöprövningen av Öresundsförbindelsen gick man definitivt till överdrift. Ingen fråga tycktes vara för liten för att belysas. Experter från hela världen anlitades. Ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen sändes ut till etthundra remissinstanser. Länderna runt Östersjön och inom EU fick yttra sig.

15 november 1993 tillstyrkte Vattendomstolen förbindelsen och ställde samtidigt stränga miljökrav på själva byggprocessens. I december 1993 var allt klart för ett godkännande av den svenska regeringen. Men dåvarande miljöminister Olof Johansson (C) satte sig på tvären. Han tvärvägrade, trots att alla punkterna i överenskommelsen hade uppfyllts med råge.

Vi var många som både trodde och hoppades på att det skulle bli ett regeringsbeslut innan årskiftet 1993/94. Men vi hade underskattat Olof Johanssons envishet. Det blev många långa utdragna vaknätter på Rosenbad, där vi som politiska tjänstemän inte kunde göra annat än att sitta och vänta på att Carl Bildt och Olof Johansson skulle komma överens.

Bröllopstelegrammet från Rosenbad

Vecka efter vecka gick, och inget beslut fattades.  Några dagar innan bröllopet åkte jag ned till Kalmar för att ordna med alla förberedelser. På förmiddagen den 16 juni var jag på väg till frisören när mobiltelefonen ringde. ”Olle avgår” meddelade min kollega Hans helt kort. Centerns  övriga ministrar satt kvar, Olle ”entledigades” och regeringen kunde äntligen svara ja.

 Två dagar senare sa jag ja till Bosse i Förlösa kyrka. 

Samma dag gifte sig min dåvarande kollega Anders Borg. Vad han fick för telegram har jag ingen aning om, men vårt handlade i alla fall om mandatperiodens värsta knäckfråga.

Läs vad Carl Bildts skriver om Öresundsbron i sin blogg - fast för en gång skull har han ett faktafel. Det är inte 15 år sedan regeringens beslut, utan 16!

Bosse och jag fick ett lyckligt äktenskap – precis som regnet förutspådde. Men tyvärr fick det ett abrupt och oönskat slut i och med att han avled 2003.

Postat i Krönika | 2 kommentarer »

Allt använt processvatten samlades i stora tankar för provtagning

En alldeles underbar vårdag för många år sedan började jag mitt allra första riktiga jobb. Jag kommer ihåg det väldigt väl, trots att det är 27 år sedan. Lite samma känsla som på en skolavslutning; pirrig förväntan och vetskapen att något nytt väntar.  

Det var måndagen den 2 maj 1983 och jag skulle börja som kemiingenjör på det Centrala mellanlagret för använt kärnbränsle (CLAB) utanför Oskarshamn. CLAB ligger på Simpevarpshalvön, en sällsynt vacker plats precis intill Östersjön. När jag började där fanns inget laboratorium. Det fanns bara ett jättelikt utsprängt hål i berget. Där skulle de gigantiska bassängerna i rostfritt stål installeras.

Bassängerna skulle fyllas med specialrenat vatten. Använt kärnbränsle från hela Sverige skulle transporteras dit för att mellanlagras i inväntan på slutförvaret. Detta var den första anläggningen i sitt slag i världen. Några hundra meter bort pågick bygget av OIII, den tredje reaktorn i Simpevarp.

Oändliga underjordiska korridorer och oräkneligt antal ventiler

Detta var norra Europas största byggarbetsplats och jag var där! Det var spännande och intressant att se hur dessa högteknologiska anläggningar sakta men säkert växte fram i ett myller av anläggningsarbetare, stora entreprenadmaskiner, installationstekniker och allehanda specialister.

Det var ingen tillfällighet att vi anställdes redan i byggskedet. Dels skulle vi få mycket specialutbildning, men framförallt skulle vi lära känna anläggningen utan och innan. När anläggningen väl var i drift skulle många utrymmen bli omöjliga att gå in i på grund av strålningen, men under byggtiden kunde vi krypa och klättra runt överallt. Det gällde att inte vara höjdrädd eller ha anlag för klaustrofobi.

Dagarna fylldes med byggmöten, utbildningar, planeringsmöten och provtagningar. Ingen dag var den andra lik. Vi ställdes ständigt inför nya utmaningar, problem som skulle lösas, frågor som skulle besvaras. För att allt skulle fungera krävdes en minutiös planering och logistik, men också kommunikation och tydlighet.

De här bassängerna är numera vattenfyllda och i dem hanteras det använda kärnbränslet

Jag älskade verkligen atmosfären på Simpevarpshalvön under denna period. Myllret av människor och maskiner var nästan som en levande organism där varje del hade sin speciella roll. Det fanns folk från hela världen på plats för att lösa tekniska problem och utföra olika specialinstallationer. Ingen av mina kompisar rörde sig i en sådan miljö, för det fanns inga andra liknande miljöer. Jag var del av något stort. Det kändes högtidligt.

Labbet på CLAB

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Ja, du läste rätt. Strömavbrott är bra, men bara av en enda anledning. Avbrotten påminner om att vi lever i ett fungerande samhälle utan allt för många störningar. Det är också därför vi har svårt att tackla ett strömavbrott – åtminstone gäller detta mig. Vi tar för givet att elförsörjningen alltid ska fungera.

I morse när jag vaknade saknade huset ström. Mina vanliga morgonrutiner med te, rostade mackor och morgonekot på radion kunde jag glömma. Min äldsta dotter hade planerat att koka pasta till sin skolutflykt, men det gick inte. 

Känslan av att sakna kontroll är jobbig, men också väldigt stressframkallande. Detta lilla strömavbrott gjorde att min planering för förmiddagen rasade samman. Jag skulle ha ringt ett viktigt samtal direkt på morgonen, men min mobil var urladdad så jag kunde inte komma åt telefonboken. Bredbandsanslutningen låg nere och jag kunde inte komma åt nätet eller mailen. Jag hade ett kundmöte bokat kl. 0930, men innan dess krävdes vissa förberedelser som enbart kunde utföras på nätet. Eftersom kundmötet gick ut på att jag skulle förevisa en funktion på internet så blev jag tvungen att avboka.

Suck!

Ett litet strömavbrott på ett par timmar ställer till mycket förtret och kan också förorsaka stora ekonomiska skador. För min del blev dagens strömavbrott en påminnelse om hur sårbart vårt samhälle är, men också om hur bra det mesta – oftast  – fungerar. Men imorgon är det en annan dag – då förhoppningsvis allt fungerar oklanderligt igen.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Många företagare tröttnar på regelkrånglet

Det finns 1 200 lagar, 2 200 förordningar och 8 100 föreskrifter i Sverige. Går det att överblicka, förstå och tillämpa alla dessa regler? Svaret är nej och många bryter mot regler utan att ens veta om det.

Näringslivets Regelnämnd NNR gör ett utmärkt arbete för att förenkla regelverken. Även regeringen med Maud Olofsson i spetsen kämpar på. Stor fokus läggs på enklare regler och det är bra. Men det räcker inte, det krävs framförallt färre regler och rimligare krav. På många områden ställs orimliga krav eller krav vars bäst före datum passerat för årtionden sedan. En storstädning vore på sin plats!

Förra veckan deltog jag på ett intressant seminarium om regelförenkling. Arrangör var Näringslivets Regelnämnd NNR. De hade nyligen låtit intervjua alla partier och samtliga sade sig vara för fortsatt regelförenkling. Alla som talade på konferensen var rörande överens om att enklare regler är viktigt. Men ändå kände jag en malande oro. Det kändes som om något – trots allas lovsång – ändå inte stämde. Var kommer reglerna ifrån? Varför kommer de? Vem hittar på dem?

Regelhysterin är inte ett självspelande piano. Vid tangenterna sitter politiska tjänstemän och beslutsfattare – och ut strömmar en aldrig sinande ström av nya regler. Reglerna kommer därför att politiker i EU eller hemma i Sverige ställer krav på företagen. Dessa krav blir till lagar och regler.  

Nitiska myndigheter är satta att kontrollera så att reglerna efterlevs. Förordningar och föreskrifter gör att det ibland känns som om reglerna ynglar av sig och blir onödigt många och orimligt krångliga. Ju fler regler, desto fler rapporteringskrav. Varje år fyller svenska företag i 94 miljoner blanketter på begäran av 90 olika myndigheter. Företagen dignar under denna byråkrati.

Finns det någon beslutsfattare som vill ha krångligare regler? Knappast. Om man frågar om de vill ha enklare regler är svaret givetvis ja. Men om man istället skulle fråga samma beslutsfattare om de skulle kunna tänka sig färre antal regler och framförallt rimligare kravnivåer – då tror jag att många skulle svara nej. 

 Det finns en annan tendens och det är att de politiska beslutsfattarna vill ha regelförenkling, men inte på just det politiska område som de själva jobbar inom. På NNR:s seminarium framgick att regelförenklingen går trögt inom justitie- finans- och arbetsmarknadsområdet. Är (m)-styrda departement mindre intresserade av regelförenkling än andra? Moderaterna har traditionellt sett varit starka motståndare till byråkrati och krångel, men nu har centern allt mer kommit att bli antibyråkratipartiet. Inom livsmedelsområdet och jordbruksområdet har stora regelförenklingar genomförts och jordbruksministern Eskil Erlandsson (c) verkar ha varit starkt pådrivande. På miljöområdet har det dock varit betydligt trögare. Miljöminister Andreas Carlgren har tyvärr inte tagit chansen att modernisera miljölagstiftningen, trots att det har funnits – och fortfarande finns – flera väl underbyggda förslag. Där finns fortfarande en betydande förenklingspotential.

Svenska politiker talar ofta om EU måste minska antalet regler och det är ju en rimlig ståndpunkt. Men tyvärr har EU-reglerna blivit rena julaftonen för svenska byråkrater. På många områden har svenska myndigheter sett sin chans att stöpa om och förgylla EU-reglerna så att vi har fått snäppet högre krav här i Sverige. Högre krav innebär merarbete och högre kostnader för svenska företag. Konkurrenskraften försvagas och vi hamnar ofrånkomligen i en nedåtgående spiral.

Slutsatsen är att regelhysterin måste stämmas i bäcken, inte i ån. Därför måste mer fokus läggas på att ta bort regler, inte bara förenkla tillämpningen.

Läs gårdagens inlägg – där berättar jag om hur mitt lilla företag drabbades av onödig byråkrati.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Nyligen presenterade regeringen uppföljningen av sitt regelförenklingsarbete. I pressmeddelandet framgår att ”företagens administrativa kostnader för 2010 sammantaget minskat med 7,3 procent netto. Det motsvarar drygt 7 miljarder kronor i minskade årliga kostnader för företagen.” Siffrorna anger förändringen sedan 2006. Det kan verka bra, men är långt ifrån regeringens mål om en 25 procentig minskning.

Regeringen har också inrättat ett Regelråd som ska granska utformningen av förslag till nya och ändrade regler. På sin hemsida illustrerar Regelrådet  förenklingsarbetet med ett foto på en snigel som masar sig fram mot en mållinje där det står 25 procent. Går det verkligen så sakta?

Denna snigel finns inte på Regelrådets hemsida. Den bor i min trädgård och verkade ha bråttom.

Om jag förstår Regelrådets uppgift rätt så ska man titta på nya och ändrade regler. Det är bra, men egentligen skulle det krävas en ordentlig storstädning bland alla gamla regler. På många områden ställs orimliga krav eller krav vars bäst före datum passerat för årtionden sedan.

Mitt lilla företag drabbades av – vad jag tycker – helt orimlig byråkrati för ett tag sedan. Jag fick i uppdrag av en ideell organisation att rekrytera personer som skulle hjälpa till i samband med ett större event. Jag rekryterade ett  tjugotal skolungdomar som jobbade ett par timmar vardera.

Det var ett roligt uppdrag och som företagare kände jag också dubbel glädje. Jag hade hjälpt en ideell organisation, samtidigt som mitt företag hade gett ett antal skolungdomar möjlighet att pröva på ett riktigt jobb - om än bara för några timmar. De var glada över att få en riktig lön, för vissa var detta den allra första!  Men, trots glädjen, tror jag inte att jag kommer att ta liknande uppdrag i framtiden. Och det beror på att jag drabbades av orimligt mycket byråkrati. I detta fall blev företagets förtjänst minimal, räknar jag in tidsåtgången för allt regelkrångel kommer jag definitivt att landa på minus. Varför?

Gränsen för att betala ut arbetsgivaravgifter och dra skatt går vid 999 kronor per år och ”anställd”. Men man måste skriva kontrolluppgifter på alla inkomster som överstiger 100 kronor. Ja, du  läste rätt: gränsen går vid etthundra kronor. Handläggaren på Skatteverket sa att man från Skatteverkets sida tycker att 100-kronors gränsen är helt orimlig. Han gissade att den tillkommit redan på 40-talet.

Kontrolluppgiften ska lämnas in till Skatteverket och sändas till dessa  timanställda. Jag måste ha full koll på personnummer och adresser, registrera kontrolluppgiften hos Skatteverket samt sända till alla anställda. Snacka om byråkrati! Är det värt besväret? Nej! Det är enklare att låta bli att ta denna typ av uppdrag eller kringgå reglerna genom att anlita en klass eller idrottsförening. Då slipper man detta krångel. Så länge man drar in pengar kollektivt går det tydligen bra utan byråkrati, men om man individuellt vill tjäna en extra slant aktiveras byråkratin. Vilka signaler sänder detta?

Om jag skulle ha följt regelverket till punkt och pricka skulle jag också ha sett till att alla hade fyllt i en särskild jämkningsblankett som de sedan skulle ha lämnat till mig. Nu visste jag att ingen löneutbetalning skulle överstiga 999 kronor, samt att ingen av de aktuella ungdomarna kommer att tjäna över 18 000 kronor detta år, så jag lät bli. Fast det är sannolikt ett brott mot gällande regler.

Det rimliga vore att låta gränsen för kontrolluppgift sammanfalla med gränsen för när man som företagare ska betala in sociala avgifter och dra skatt, dvs 999 kronor. 

Det finns mängder med regler som skadar företagsamheten mer än just denna, men jag vill med detta lilla exempel visa att även en ganska harmlös regel kan försvåra och fördyra.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »