Ingela Bendrot – mitt perspektiv

Många lägger stor energi på att hitta drömjobbet – men med fel chef kan vilket drömjobb som helst förvandlas till en mardröm. Jag har haft glädjen att ha många bra chefer. Per H Grahn – som var min chef på mitt första riktiga jobb – gav mig stor frihet, men också stort ansvar. Jag hade ingen arbetslivserfarenhet att luta mig emot och frågade honom ofta om råd. Han hade ett gediget yrkeskunnande och delade gärna med sig av sin kunskap, men lät mig också utvecklas. Ofta svarade han med motfrågor. Vad tycker du?  Hur vill du göra? I denna dialog kunde jag växa; särskilt som hans råd ofta blev ”Gör som du vill, det blir bra!” Det var en trygg och tillåtande kultur och jag lärde mig att lita till min egen intuition, men också att ta ansvar. 

1991 – 1994 jobbade jag på Statsrådsberedningen. I samband med den borgerliga valförlusten 1994 förlorade jag  jobbet. Redan måndagen efter valdagen fick jag mitt första jobberbjudande. Det var ett större företag som skulle anställa en miljöansvarig. Jag blev intervjuad och fick några dagars betänketid. Då ringde Per Westlund  vice VD på Skanska och ville träffa mig.

Per Westlund tidigare vice VD på Skanska, här på Ostindienfararen.

Jag kommer väl ihåg vårt första möte och framförallt Pers inställning till miljöarbetet. Han såg det som ett långsiktigt förändringsarbete, där det handlade om att jobba metodiskt och målmedvetet för att motivera alla inom företaget till att ta miljöhänsyn i samtliga led. Det andra företaget hade mest pratat om hur man tänkte marknadsföra sitt ännu ganska obefintliga miljöarbete. 

Jag tilltalades av Pers seriösa inställning. Han visste att det inte fanns några snabba genvägar, utan att det handlade om hårt arbete. Jag bestämde mig för att börja på Skanska.

Per hade en gedigen bakgrund inom koncernen och det var minst sagt lärorikt att jobba med honom.  Jag överdriver inte om jag säger att han är en av de mest populära cheferna i Skanskas historia.  Jag lärde mig otroligt mycket under dessa år. Per har en unik förmåga att alltid se möjligheter, utan att underskatta svårigheterna.  En annan sak som kännetecknar honom är nytänkande. Hur svår en situation än var och hur låst det än verkade hittade han alltid en fungerande handlingsväg. Vi har fortsatt att hålla kontakten, nu senast gav han mig en privat visning av Ostindienfararen där han är engagerad.

En del påstår att kvinnligt och manligt ledarskap skiljer sig åt. Jag håller inte med!  Jag kan inte se några könsbundna skillnader i ledarskapet. Däremot tror jag att kvinnliga ledare är mer påpassade av den enkla anledningen att de fortfarande är i minoritet. Jag har haft en manlig chef med ett extremt stort kontrollbehov, något som oftast tillskrivs kvinnor och flera inkännande och empatiska manliga chefer – etiketter som oftast klistras på kvinnor.

Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist, som anställde mig på Svenskt Näringsliv 2002, är är en mycket tydlig och stark ledare. Den som hävdar att kvinnor är otydliga och fega i sitt ledarskap har definitivt inte träffat henne!  Hon har alltid visat stor tilltro till mig och min förmåga, men också vågat ställa krav och ge tydlig feedback. En annan sak som jag uppskattar hos henne är hennes humor, något som är viktigt om man ska vara en god ledare.

Den yngsta chef som jag någonsin har haft är Tove Lifvendahl som är kommunikationschef på Svenskt Näringsliv. Hon har också en imponerande ledarstil. Om jag skulle välja ett enda ord för att beskriva henne så skulle det vara klok. Insiktsfulla analyser, kloka övervägande och sällsynt god personkännedom.

Gemensamt för Per, Per, Ulla-Britt och Tove är att de är bra på att vägleda. Chefer som kan vägleda är inte bara chefer – de är ledare som man gärna lyssnar och följer. En bra chef är betydligt viktigare än ett statusfyllt jobb, chansen att man kommer till sin rätt ökar om man har en bra chef. En bra chef ställer krav och pushar i rätt riktning. Att skaffa en bra chef brukar därför sätta fart på karriären! 

Läs Tove Lifvendahls läsvärda blogg .

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Yvonne Ruwaida har svårt med siffror

Stockhomsregionen växer så att det knakar – bara förra året ökade befolkningen med närmare 40 000 personer. Under de kommande 20 åren förutspås befolkningen öka med mellan 300 000 och 500 000 personer – hisnande! Självklart behövs bostäder, men frågan är både var och hur det ska byggas. Mest brännande är bostadsbristen i Stockholms stad och just nu pågår planering och projektering av en rad bostadsprojekt. Många av dem är kontroversiella och åsikterna går i sär när det gäller hur de ska utformas.

Socialdemokraterna säger sig vara missnöjda med att bara 27 000 bostäder har påbörjats mellan 2007 och 2010. För att råda bot på bostadsbristen utlovar Socialdemokraterna i Stockholmsregionen därför 50 000 nya bostäder under nästa mandatperiod. Hur detta ska gå till väcker många frågor. Inte minst därför att socialdemokaretarna vill regera tillsammans med miljöpartiet – ett parti som ofta röstar nej till nya byggprojekt.

Läste en intressant intervju med Yvonne Ruwaida, som är miljöpartiets ledande företrädare i Stockholms stad. Hon säger att hennes parti under nästa mandatperiod vill bygga 15 000 nya bostäder i Stockholms kommun. Samtidigt har hon och hennes miljöpartistiska kollegor under den senaste mandatperioden röstat nej  till 7 556 nya bostäder i huvudstaden. Ord och handling hänger inte ihop.

Inte nog med detta, partiet verkar också ha olika budskap. Samtidigt som man i Svenska Dagbladet säger att man vill bygga 1 630 nya lägenheter på Södermalm, säger samma parti i tidningen Södermalmsnytts enkät  ”i stort sett nej” till att bygga nytt i denna stadsdel. Anledningen är enligt miljöpartiet att det på merparten av Södermalm inte går att förtäta mer.

Vilket politik står partiet för? 1 630 nya lägenheter på Södermalm eller i stort sett inga nya lägenheter i samma område?

Postat i Krönika | 1 kommentar »

Alla sociala medier kokar – i soppan ligger Alliansens RUT och Socialdemokraternas Butler och puttrar. Städning i hemmet väcker mycket starka känslor. Själv kommer jag att tänka på en heltidsarbetande väninna, vars man också arbetade fullt. Barnen var fortfarande i dagisåldern – så parets liv var verkligen inrutat. Schemalagda hämtningar och lämningar. De hade även ett schema över eventuella VAB-dagar. Trots detta pressade liv valde min väninna att börja plugga på deltid, samtidigt som mannen tog huvudansvaret hemma.

Men ekvationen var ändå ohållbar, deras totala arbetsbörda var övermäktig. De bestämde att de skulle anlita en städfirma som skulle komma en gång i veckan och städa huset. Tre timmar var tillräckligt för att huset skulle skina.

Men det fanns ett oerhört stort orosmoln. Kvinnan var livrädd för att hennes mamma skulle få reda på att de köpte städning. Enligt kvinnans mamma representerade städhjälpen hundratals år av kvinnoförtryck. För henne handlade det inte om att köpa och sälja tjänster, utan om att den som köper en tjänst är i ekonomiskt överläge och att den som säljer därför automatiskt hamnar i ett underläge. Analysen är ju i någon mening korrekt och gäller alla oss som har tagit jobb för att vi behöver pengar – och det har väl ändå de flesta av oss gjort. Men det är något med städning i hemmet som väcker alla gamla klasspöken till liv. Min väninna var som sagt skräckslagen över tanken på att hennes mamma skulle få reda på denna förbrytelse mot sin egen klass.

Hon  kunde därför INTE berätta för barnen eller sin svärmor om att de hade städhjälp – tänk om någon skulle försäga sig. När barnen sedan blev större slutade hon anlita städfirman – hon var rädd för att barnen skulle genomskåda vad som pågick hemma i huset när de var i skolan.

För min personliga del tycker jag att det finns många andra företeelser som istället borde väcka klasshatet till liv. Hämningslösa utsvävningar i lyx och annat frosseri, men det tycks inte trigga på samma sätt som städhjälp i hemmet.

Läs Företagarnas nya utvärdering av RUT och ROT. 890 000 personer har sökt om avdraget under det senaste året och sammanlagt beräknas att det har gett 18 000 nya heltidsjobb. Inte dåligt!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Det klara källvattnet porlar upp från underjorden.

Varje sommar brukar kvällspress och veckotidningar fråga kändisar om deras bästa smultronställen och de svarar mer eller mindre specifikt.

För mig är ett smultronställe en plats som man vill ha för sig själv, en dold oas där man kan hämta kraft. Ett av mina viktigaste smultronställen är en källa som ligger dold långt inne i den mörka skogen.

Dit har människor i århundraden vallfärdat för att dricka av det klara och friska vattnet. Själv besöker jag källan ett par gånger om året och fyller så många flaskor som möjligt. Vattnet är så rent att det håller hur så länge som helst. 

Vi har faktiskt aldrig kommit till källan samtidigt som någon annan har varit där, men jag vet att lokalbefolkningen också hämtar vatten där. Var den ligger tänker jag inte att avslöja.

Frodig grönska omger källan i skogen

Postat i Krönika | Inga kommentarer »

Vägarbeten är något nödvändigt ont. Vägarna måste underhållas och byggas om och byggas ut. Samtidigt leder vägarbetena till stora trafikstörningar. Oväntade inbromsningar, sänkta hastigheter och stopp. Även en vägarbetsplats där inget arbete pågår stör trafiken. Därför tycker jag att det är obegripligt att man inte arbetar fler timmar per dygn för att på så sätt korta byggtiden och därmed den totala trafikstörningen.

Varför står de flesta vägarbeten stilla under nätter och helger? Det kanske är dyrare att hålla folk i arbete fler timmar om dygnet, men samtidigt kan man ju använda sina maskiner mer effektivt och framförallt korta byggtiderna. 

Samhällsekonomiskt kostar de långa byggtiderna stora belopp. Trafikstörningar och köer minskar produktiviteten; folk sitter och köar istället för att jobba. Om denna prislapp vore synlig tror jag att man skulle skynda på alla vägbyggen. Skiftgången sparar pengar – men inte i Trafikverkets budget. Och det är väl det som är problemet. Kanske dags att kräva att man gör en samhällsekonomisk kalkyl över byggprocessen?

Postat i Krönika | 2 kommentarer »