Ingela Bendrot – mitt perspektiv

Överlastade lastbilar, kameler med ålderdomliga kärror, kor, cyklar, getflockar och traktorer. Och ett ständigt och mycket ihärdigt, på gränsen till konstant tutande, kännetecknar trafiken här i Rajasthan i norra Indien. Vi har färdats från Dehli ned till Jodphur, sammanlagt 133 mil.

Vägnätet är bättre än väntat, men trafik-kaoset är obeskrivligt. Här förstår vi den fulla betydelsen av begreppet kolugn; vi ser ofta kor som ligger i rondeller, vägkorsningar eller mitt i vägbanan stillsamt idisslande, helt oberörda av kaoset.

Jag kör inte själv, vi har en chaufför. Han är också kolugn, vad som än händer.

Längst med vägarna pågår vardagslivet. För oss turister är det ett exotiskt skådespel. Kvinnor i färgglada kläder, småbarn som leker och män som sitter på huk några centimeter från den hektiska trafiken.

På en enkel stol sitter en man och blir rakad. Solen speglar sig i den blanka rakkniven, det finns inte ens ett skärmtak. Enklare frisörsalong är svår att tänka sig. Vid bypumpen samlas kvinnor för att hämta vatten och tvätta kläder. Små barn leker och badar i spillvattnet, några getter tittar på.

I den grunda floden har man kört ned både bilar och lastbilar, det tar ett tag att förstå att det är en indisk biltvätt. Unga män och barn kastar med hjälp av hinkar och plastbunkar vatten och gnuggar sedan bort smuts med färgglada trasor.

Överallt pågår små vägarbeten och det är sällan som det görs med maskiner. Här är detta ett kvinnogöra. Späda kvinnor hackar upp gammal vägbeläggning och fyller sedan med stenblock och krossmaterial som de i bästa fall transporterar på en åsna. Men de flesta bär direkt på huvudet.

Landskapet är färglöst och ju längre in i Rajasthan vi kommer desto dammigare blir det. Men landskapets urtvättade färgskala kompenseras mer än väl av kvinnornas färgglada kläder. De är klädda i starka och klara färger; cerise, kanariegult, turkost och klargult. Männen har stora tubaner, också i starka glada färger.

Även fordonen är färgglada. I stort sett alla lastbilar och traktorsläp är målade i starka färger, oftast rött och gult. Färgglada och glittriga tygskynken och girlanger dekorerar förarhytterna, både inne ute. Särskilda girlanger med svarta garnbollar hängs på fordonen för att skydda från det onda ögat.

Nästan alla lastbilar och släp har uppmaningen ”Horn please” eller ”Blow horn” målat med stora bokstäver längst bak, en märklig uppmaning med tanke på att alla tutar som galningar hela tiden. Jag frågade chauffören varför uppmaningen är på engelska. ”Alla som har körkort är välutbildade och kan engelska”, är det enkla svaret. Även vägskyltar är tvåspråkiga, men ju längre in i Rajasthan vi kommer desto färre engelskspråkiga skyltar.

För en svensk är det brokiga djurlivet runt vägen en upplevelse. Hundvalpar, griskultingar och små kalvar får barnen att tjuta av glädje, liksom apor och vackert smyckade kameler. Stora flockar med getter trippar längst med vägen, ofta med en liten vallpojke eller vallflicka i släptåg.

Vägarna är förvånansvärt rena, barn och kvinnor plockar snabbt bort kobajset. Bajset formas till tallriksstora briketter, som torkas för att sedan användas som bränsle. Överallt ser man dessa små ”fabriker” där bajs torkas för att sedan staplas upp i prydliga högar. Getter och grisar äter upp skräpet som hamnar på gatorna och det är ingen ovanlig syn att se en get som obekymrat mumsar på en bit kartong eller en plastpåse.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »