Ingela Bendrot – mitt perspektiv

Tänk att få åka tåg i Indien, tänkte jag när jag bokade en resa med Rajasthanexpressen längst den indiska västkusten. 18 timmars resa mellan Goa och Trivandrum var precis vad jag sökte – en ny och annorlunda upplevelse!

Biljetten, som jag köpt via en reseagent, skulle levereras i god tid till mitt hotell Soul Vacation. Men ingen biljett dök upp. Oroligt frågade jag i receptionen. Nej, de hade inte sett till biljetten. Ringde agenten som hävdade att biljetten levererats med kurir, men hotellet vidhöll att de inte fått den. ”Jag kan bevisa att biljetten leverats” sa agenten. Hotellet hade nämligen signerat ett mottagningsbevis, men trots detta hävdade kvinnan i receptionen att biljetten inte hade tagits emot. Jag kunde inte annat att sucka, varvid kvinnan bytte fot. Det kanske var så att biljetten hade kommit och att de i sådant fall lämnat den till min mamma, föreslog hon milt leende. Jag suckade igen, mamma hade självklart inte fått någon tågbiljett!

För varje gång jag kom ned till receptionen samlades allt fler av hotellets personal för att följa detta drama, själv mådde jag pyton. Dels av den försvunna biljetten, men också på grund av en ilsken magbacill. Egentligen ville jag inte lämna hotellrummet, men hade inte något alternativ. Biljetten måste fram!

Åter gick jag till receptionen, denna gång för att säga att min mamma inte tagit emot någon biljett. Svaret blev att hon kanske hade slarvat bort den. Med stigande förtvivlan insåg jag jag inte hade någon biljett och att det var lönlöst att prata med personalen. Samtidigt ringde en trevlig ung man från Eurocard och frågade om jag händelsevis spelat bort hundratals dollar på internetspel under natten. ”Nej, absolut inte!” svarade jag helt kallsvettig. ”Då måste vi tyvärr spärra ditt kort” sa mannen sakligt.

Nu saknade jag både kreditkort och biljett, och var dessutom magsjuk.

Med lätt hjärta bytte vi hotell, Soul Vacation hade bara förorsakat oss lidande. Döm om min förvåning när hotellets högsta chef ringde någon dag senare. Han beklagade att kurirens misstag hade förorsakat mig problem och erbjöd sig själv i egen hög person att hämta mig på hotellet – drygt en timme från hans hotell – för att därefter köra mig till stationen för att försöka lösa ut biljetten. Den envisa magbacillen hade försvunnit och jag var beredd att kämpa för att få tag på min ursprungliga biljett.

Vi bestämde att han skulle hämta mig kl. 10 och jag bad särskilt att han skulle ringa på mitt indiska mobilnummer om det blev några problem. I god tid satte jag mig och väntade, övriga familjen var på stranden. Det var olidligt varmt. 10.44 ringde hotellchefen och berättade att han skulle komma kl. 12.30. Morrande gick jag och bytte om till strandkläder.

Hotellchefen kom i fin luftkonditionerad bil, hotellets chaufför körde. Chefen började med att beklaga kurirens slarv, jag suckade. Hotellchefen skulle knappast lägga en halvdag på att hjälpa mig ordna en kopia om han var fri från skuld. Vi åkte under tystnad.

Stationen i Goa heter Madgaon och är inrymd i en oansenlig och ganska ful byggnad. Vi begav oss högst upp och längst in. Vid en enkel skrivbänk i trä, mitt i ett trist rum, satt en trött gubbe och tittade oseende ut genom ett dammigt fönster. Det var denne sömngångaraktige man som skulle fixa ny biljett. Allt gick i ultrarapid, det var som att följa en gammal svartvit film som körs i för låg hastighet. Han granskade passet ingående, för att sedan långsamt leta efter rätt formulär. Papperhögarna låg i stora drivor, men han hittade till slut rätt.

När jag vid lunchtid två dagar senare infann mig på stationen igen visade det sig att tåget var 4 – 5 timmar försenat. Framåt kvällen hade förseningen blivit till 12 timmar. Men det märkliga var att flera andra tåg också var 12 timmar försenade – det kunde man läsa på de små handskrivna lappar som tågpersonalen tejpat upp vid informationsdisken.

Jag pratade med personalen och fick reda på att Rajasthanexpressen var hela 18 timmar försenat. ”Men varför står det då 12 timmar?!” frågade jag och pekade på den handskrivna lappen. Mannen bakom disken log ett skinande vitt leende och svarade genom att rycka på axlarna. En ung kille, som stod bakom mig i kön, upplyste vänlig mig om att tågen officiellt aldrig är mer än 12 timmar försenade…

Och jag tänkte: Detta är Indien!

Postat i Krönika | Inga kommentarer »