Ingela Bendrot – mitt perspektiv

Samtidigt som tågen står stilla och vägarna är igenproppade av snö, kommer min morgontidning punktligt i lådan. Visst känns det nästan som ett mirakel? Hur går det till när tidningarna kommer ut hit till förorten? Hur kommer tidningsbuden fram, när alla andra hindras av snön?

Tidningsdistributionen är opersonlig, det är ju sällan man ser sitt tidningsbud. Men ändå känns servicen väldigt personlig. Jag pulsar ut till min brevlåda vid vägen, snön yr och jag öppnar lådan förväntansfullt. Det är sällan jag har anledning att bli besviken. Tidningsbudet har redan varit där. Morgontidningen ligger och väntar på att bli inburen i värmen. Och visst är det mysigt att veckla ut en kall tidning över köksbordet och låta världens nyheter sippra in i det varma ombonade köket. Och då tänker jag på tidningsbudet. Jag  hoppas innerligt att han eller hon – efter väl utfört jobb – också får njuta av tidningen och en god kopp kaffe eller te.

Postat i Krönika | Inga kommentarer »