Biomimetik – kopiera naturens lösningar

10 december, 2010 av Ingela Bendrot

Undrar om näckrosen håller sig ren på samma sätt som lotusblomman?

Naturen har haft 3,8 miljarder år på sig att utveckla de mest avancerade och fulländade lösningar. Den enklaste blomma är ett underverk, för att inte tala om oss människor! Inte ens det mest avancerade laboratorium skulle kunna utveckla så komplexa och sinnrika lösningar.

Men nu börjar forskare inom allt fler områden att använda naturen som förebild och inspirationskälla. Biomimetik handlar om att lösa avancerade problem genom att titta på naturens egna lösningar. På så sätt kan nya miljövänliga och effektiva produkter och tekniker tas fram. 

Många växter och djur håller sig skinande rena, trots att de befinner sig i smutsiga miljöer. Hur är det möjligt? Tänk om det gick att utveckla en färg som har denna egenskap, då skulle man kunna spara stora summor pengar genom att slippa kostsam rengöring. Och visst är det möjligt. Genom att kopiera den struktur som finns på dessa växter och djurs ytskikt får man en självrengörande yta.  

Ett exempel som ofta nämns är lotusblomman. Den växer i dyiga och smutsiga miljöer, men  dess blad är alltid glänsande gröna och blommorna skinande vita. Lotusblomman har på sin yta  vattenavstötande knottror med ludd som på ett sinnrikt sätt hindrar smuts från att fastna. Idag finns såväl självtvättande fönster som målarfärg som imiterat denna effektiva teknik. 

Minsta barn vet att ett maskrosfrö både flyger bra och dessutom har en bra vidhäftningsförmåga

Termiter är en insekt som lever på savannen eller i regnskogar, ofta i extremt heta miljöer. Termitstackarna ser inte särskilt komplexa ut, men i själva verket är de mycket avancerade. De är nämligen konstruerade så att temperaturen inne i stacken hålls på en betydligt lägre och mer behaglig temperatur än omgivningen. Nu studerar man termiternas byggnadsteknik för att kunna utveckla stora byggnader utan energislösande luftkonditionering.

Hur kan maneter bidra till ännu bättre blöjor? På vilket sätt kan kunskap om geckoödlas fötter användas inom den moderna robottekniken?  På vilket sätt kan en grönalg användas för att tillverka kompakta och snabbladdade batterier? Om detta och mycket annat kan man läsa på  www.vett.se och på www.asknature.com.

Biomimetiken visar att naturen på många sätt kan hjälpa oss i våra moderna liv. Traditionellt har människor på alla jordens kontinenter tagit hjälp av naturen, inte minst olika örters läkande krafter. Tyvärr har mycket kunnande försvunnit under de senaste decennierna.

Själv har jag en bakgrund som kemiingenjör. Mitt intresse grundlades tidigt och mycket utgick ifrån naturen. Min pappa är både kunnig och intresserad och visade och berättade om naturens olika örter och växter, i första hand med fokus på ätbara växter i skogen. Hos mig väckte detta ett intresse för såväl kemi, örter och matlagning. Men hur dessa tre områden hänger ihop får jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.

Förstklassig service – ja tack!

03 december, 2010 av Ingela Bendrot

Så här vackert är det utanför mitt fönster!

Många väljer att handla från lågpriskedjor eller på nätet. Det är bra, eftersom priserna pressas. Men samtidigt finns risk att butiker med kunnig personal och förstklasssig service konkurreras ut. Det vore minst sagt tråkigt!

Som anställd kunde jag alltid ringa efter en IT-tekniker som snabbt, professionellt och effektivt löste alla problem. Nu måste jag lösa allt på egen hand, eller köpa in hjälp. Men när ska jag kunna lämna in min dator på service – den är ju mitt viktigaste arbetsredskap!

När jag startade företaget köpte jag datorn i en datorbutik i Arninge Centrum. Butiken är förvisso liten, men de har en omfattande näthandel och beställer snabbt hem det man behöver. Den är bemannad med engagerad, hjälpsam och ytterst kunnig personal.

- Har ni något servicepaket för småföretag? frågade jag.

Killen i butiken tittade oförstående på mig.

-Om det blir problem vore det ju bra att kunna ringa och få support, förklarade jag.

-Om det blir några problem kan du bara komma in så hjälper vi dig! svarade han leende.

Och precis så är det. Blir det några bekymmer så får jag den hjälp jag behöver. Ofta kan de lösa mina problem ”över disk”. Tänk vad smidigt och enkelt! Tack vare deras fina service har de fått en trogen kund som köper allt från datorutrustning till toner där. Om mer betydande problem uppstår kan man givetvis lämna in för service.

Vid det här laget känner de mina behov och föreslår ofta tekniska lösningar anpassade till just mig och mitt företag. De har förstått att jag söker enkla och robusta lösningar, och att jag även tittar på priset. Genom att handla där sparar jag tid. Jag känner mig trygg med deras hjälpsamma service.

Om jag mot förmodan skulle irra mig in i den stora elektronikkedjan som ligger endast ett stenkast bort från den lilla datorbutiken känner jag mig vilsen och osäker. Där möter jag för det mesta ganska okunnig personal. Om problem skulle uppstå skulle jag definitivt inte få hjälp direkt ”över disk”, utan då skulle jag istället  hamna i en byråkratisk och tidskrävande reklamationsprocess. Det är jag glad att slippa.

Maktmoderaterna vs Gösta Bohman

26 november, 2010 av Ingela Bendrot

Självklart hade jag en affisch på Gösta Bohman i mitt flickrum

Jag intresserade mig tidigt för politik. I min hembygd stod både centerpartiet och deras ungdomsförbund högt i kurs. Men jag lät mig inte lockas av alla roliga CUF-fester utan gick mot strömmen. Jag var 14 år och fastnade för Gösta Bohman. Så här i efterhand verkar det  nördigt, men Gösta Bohman var en sällsynt passionerad politiker med klara värderingar och det tilltalade mig. Hans tal och böcker handlade om att stärka individens rätt i samhället. Han ställde konsekvent den lilla människans mot överheten staten. Gösta Bohman ställde sig alltid på individens sida.

På den tiden – och många år därefter – stod socialdemokratin som en symbol för överhetens makt. En makt som utan hänsyn beskattade och lagstiftade, reglerade och bestämde. System före människor; fyrkantiga principer före värderingar. Nu är tiderna annorlunda. Moderaterna har flyttat in i maktens korridorer och tycks mer och mer bli en representant för staten och systemet.  

Förra veckan var jag i Riksdagen och lyssnade på ett seminarium om småföretagarnas rättsäkerhet. Företagarförbundet och Skattebetalarnas Förening hade bjudit in två småföretagare som bokstavligen hade fått sin tillvaro slagen i spillror på grund av långdragna och komplicerade skattemål.  Elias Melki berättade att processen mot honom hade pågått i sex plågsamma år innan han slutligen blev helt rentvådd. Anders Eriksson anhölls misstänkt för skattebrott redan 2004 och hans ärende är dessvärre inte avgjort ännu. Tyvärr är inte dessa företagare unika – varje år drabbas oskyldiga av skattegranskningar eller skatteprocesser. Det är både dyrt och tidsödande att få rätt, många slås ut.

Det är omöjligt att föreställa sig den stora stress och maktlöshet som den som blir oskyldigt anklagad för brott känner. Snabba rättsprocesser är viktiga för alla – men kanske allra viktigast för de som är oskyldiga. Vem vill bedriva affärer med ett företag som är indraget i en rättsprocess? Sannolikt väldigt få. Risken är därför att företaget, trots friande dom går i graven. Livsdrömmar slås i kras, tusentals timmar av arbete och engagemang i företaget förlorar sitt värde och företagaren ställs bokstavligen på bar backe.

Företagarförbundet och Skattebetalarnas Förening presenterade flera konkreta förslag  på hur rättssäkerheten skulle kunna förbättras. I panelen satt bland annat Henrik von Sydow, moderat och nybliven ordförande i Riksdagens skatteutskott. Förvisso beklagade han att oskyldiga småföretagare drabbas, men visade ändå inget större intresse för de förslag som hade presenterats. Det är inte första gången som jag hör en maktmoderat försvara myndigheterna och den politiska överheten – det har skett ganska ofta under de senaste åren. Det värsta är att de tycks ganska bekväma i den rollen. Det skrämmer mig. Vem ska då försvara individens rätt mot staten? Vem ska då förvalta arvet efter Gösta Bohman?

I inväntan på Frälsaren (S)

19 november, 2010 av Ingela Bendrot

Alla organisationer drömmer om en frälsare som ska stiga fram och visa vägen. Och visst vore det enkelt om en enda person kunde besitta alla de egenskaper som krävs. Men sådana människor finns inte. Den pågående debatten om Socialdemokraternas framtida ledare lägger sig i vägen för den politiska förnyelse som partiet bevisligen behöver.

Ledarkrisen inom Socialdemokraterna är inte en politikerkris, utan en politikkris. Vad vill partiet egentligen? Ingen tycks ha något entydigt svar, alla väntar på att Någon ska ta ledningen. Jag kan inte låta bli att tänka på berättelsen om Många, Någon, Någon Annan och Ingen.

”Det fanns ett viktigt jobb som skulle göras, och Många skulle ta tag i detta. Någon Annan skulle kunna ha gjort det men Ingen gjorde det. Någon blev förbannad för det var ju faktiskt Mångas jobb. Många tyckte nu att Någon Annan skulle ha gjort något åt det, men Ingen förstod att Många faktiskt borde ha gjort det. Det slutade med att Många skyllde på Någon Annan när i själva verket Ingen kunde skylla på Någon.”

Det finns ingen enskild person som man kan skylla på, samtidigt som det finns ett viktigt arbete som måste göras. Arbetet består i att ta fram en tydlig politisk plattform, men det arbetet tycks ligga på is.

Den gamle socialdemokratiske veteranen Kjell-Olof Feldt uttalade sig i radion häromdagen. Han berättade om hur (S) tacklade valförlusten 1979. Då tillsattes minsann inga krisgrupper, utan man rannsakade politiken. Den centrala frågan handlade om en politik för framtiden. Dåtidens S-ledning frågade sig ”Vilken politik behövs för att vi ska kunna ta Sverige ur den ekonomiska krisen?”

Feldts budskap till sitt parti är mycket tydligt; börja i politiken, inte i väljarnas tyckanden!

Detta är ett arbete för Många, men risken är att de väntar på att Någon ska göra det. Och att det slutar med att Ingen gör det.

Pro byggnadsminnesvård och modern arkitektur – går det ihop?

12 november, 2010 av Ingela Bendrot

Källtorp i Förlösa utanför Kalmar

Jag är uppvuxen i ett hus vars äldsta delar byggdes redan på 1600-talet.  Den herrgårdsliknande mangårdsbyggnaden ligger vackert belägen på en höjd en mil norr om Kalmar. Huset har idag tolv rum, men från början var det en enkel och liten byggnad. Först vid mitten av 1800-talet byggdes övervåningen genom att man höjde upp taket och byggde till en våning emellan. Samtidigt byggde man ut två rum på vardera sidan av huset. Huset reveterades och dekorerades med tunna pilastrar och fick på så sätt en mer ståndsmässig framtoning.

Husets ursprungliga väggar var timrade och både mossa och lin hade använts för att täta. Vi renoverade väldigt sällan, men när det hände så var det alltid lika intressant. I vårt kök räknade jag till fyra olika lager med målarfärg och hela nio olika tapeter. Men det var inte bara antalet lager som var av intresse, utan också vad som döljde sig under. Under 1800-talet hade en så kallad landsskrivare bott i huset och i vissa av rummen hade gamla handlingar från dåtidens Länsstyrelse använts som underlag. På vinden var väggarna tapetserade med tidningar från 1868 – 1870 och det var spännande att i det dunkla vindsljuset försöka läsa vad som stod.

Min morfar köpte huset 1945 och fick gå en tuff match mot den så kallade Kristidsnämnden. På den tiden var det nämligen så att man mer eller mindre tvångsmässigt rev ut alla kakelugnar när man installerade vattenburen värme. Min morfar vägrade. Han insisterade på att få behålla alla kakelugnar. Mot alla odds lyckades han! Han var också klok och lät behålla ursprungstapeterna i den stora salen på ovanvåningen. Istället för att kasta ut alla ålderdomliga spegeldörrar behöll han dem.

På 60- och 70-talet svepte en renoveringsvåg genom byarna utanför Kalmar där jag bodde. Tro det eller ej, men många av de småländska mangårdsbyggnaderna kläddes med vitt mexitegel! Och det är klart, det var ju underhållsfritt. Men fy så fula husen blev! Vackra hundraåriga spegeldörrar kastades ut och byttes mot moderna släta. Många la in heltäckningsmattor och tapetserade över  gamla vackra tapeter med storblommiga tapeter i orange, grönt och gult. Jag, som så då var i tioårsåldern, tyckte att det var ”så fint” med bruna heltäckningsmattor och storblommiga tapeter. Men min mamma var obeveklig. Hon har alltid varit väldigt intresserad av byggnadsvård och konsulterade ofta experter från Länsantikvarieämbetet för att säkerställa att allt gjordes på rätt sätt. Och då blev det inte några storblommiga tapeter och heltäckningsmattor. Hos oss var det linoljefärg och slipade trägolv. Men jag lyckades faktiskt tjata till mig en gul småblommig tapet och brunmönstrad plastmatta i köket när jag var 11 år…

Gamla hus har en själ och det är viktigt att lyssna på huset inför en renovering. Det är bra att inte hasta fram brutala renoveringar, utan ta hänsyn till husets speciella karaktär. Ibland tänker jag att det kanske inte går att både vara byggnadskulturkramare och samtidigt vara starkt positiv till ny och spännande arkitektur. Men det går. Jag tror att det kanske är lättare att bejaka den nya moderna arkitekturen när man har vuxit upp i ett 1600-tals hus. Då inser man att alla tiders arkitektur kan leva och utvecklas sida vid sida. Allt har sin tid.

Omvärldsorienterade politiker behövs!

05 november, 2010 av Ingela Bendrot

Ingen har kunnat undgå den kritik som riktats mot moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten för hennes kontakter med näringslivet.

Min uppfattning är att det generellt sett är på tok för lite kontakter mellan företag och riksdagens ledamöter. I den komplexa värld som vi lever i är det viktigt att man tillåts hämta information från så många håll som möjligt.  Därför är det bra att riksdagsledamöter träffar och besöker företag, organisationer och institutioner. Det är i detta myller av möten som en verklighetsanpassad politik kan växa fram. En politik som bygger på kunskap om hur det ser ut utanför de politiska sammanträdesrummen, en politik som sträcker sig längre än utskottskansliernas och remissinstansernas perspektiv.  

Tidigare var riksdagsledamöterna – på ett helt annat sätt än i dag – hänvisade till underlag som togs fram av partikanslierna och utskotten. Idag är det enkelt och självklart att söka information på nätet, eller via många möten med människor, företag och organisationer. Det både breddar och fördjupar demokratin.

En central fråga är vad en politiker kan låta sig bli bjuden på. Absolut enklast är att aldrig låta någon annan betala något, men i praktiken blir detta svårt. Alla politiker blir då och då bjudna på lunch eller middag. Ofta får de delta på seminarier helt utan kostnad.  Ibland blir de inbjudna på företagsbesök eller studieresor. Organisationer och företag sänder tidskrifter och böcker utan kostnad. Var ska gränsen läggas?

Riksdagsledamöterna bombarderas av information och erbjudanden från olika håll. Allt detta måste självfallet bedömas och värderas. Vad som sägs är viktigt, men också vem som uttalar sig och varför. Jag är helt övertygad om att alla rikspolitiker är väl medvetna om detta och att de också i de allra flesta fallen har en god förmåga att värdera och bedöma informationen.

Debatten om Arkelstens näringslivskontakter är på många sätt bra. Den kan leda till en fördjupad debatt om hur politiker ska jobba med omvärldskontakter.  Från vissa håll ställs krav på register över politikernas kontakter och/eller detaljerade riktlinjer för hur samarbetet med företag och organisationer ska ske. Detta är orealistiskt. Många har kommit in i Riksdagen just därför att de försvarar ett visst intresse – facket, företagsamheten, kulturen etc. Alla politiker lever ju dessutom i samma verklighet som vi andra och våra liv är ju ett lapptäcke av olika ”särintressen”. Som villaägare är man kanske mer benägen att försvara villaägares intressen, än någon som bor i hyresrätt. Om man är skogsarbetare så har man sannolikt en annan insikt än någon som är lärare. Alla har vänner och bekanta som också representerar olika ”särintressen” – hur ska dessa bedömas?

Jag hoppas verkligen inte att debatten leder till att politiker avstår från att träffa företag och organisationer, det vore fullständigt förödande!

Min åsikt är klar. Jag vill ha omvärldsorienterade politiker, som är nyfikna och vill lära sig mer om samhällets alla beståndsdelar. Politiker som rör sig ute bland folk, företag och organisationer.

”Fler borde göra som Arkelsten” skriver debattören Widar Andersson (S)  i detta läsvärda inlägg.

Samhällsbyggardagen måste öppna upp för omvärlden

29 oktober, 2010 av Ingela Bendrot

Samhällsbyggardagen var en trevlig tillställning. Flera hundra personer  hade samlats för att diskutera samhällsbyggnad i ett brett perspektiv,  men det hettade tyvärr aldrig till.

Byggbranschen var rikligt representerad. Men var var politikerna? De statliga myndigheterna? Finansiärerna? Kommunerna?

Samhällsbyggardagen var som en spegel för branschen. Man fick sina egna föreställningar och idéer bekräftade. Men det är en farlig att bara umgås med sina nära och kära. Man måste våga möta omvärlden. Man måste våga resonera och diskutera med folk utanför branschen. Först då kan man se sina stora utmaningar och börja bygga en stabil grund för framtiden.

Mitt råd blir därför öppna upp och bredda, då kan Samhällsbyggardagen 2011 blir riktigt intressant! Och då inte bara för byggbranschen.

Läs mer om Samhällsbyggardagen 2010.

När pauserna gör skillnad

28 oktober, 2010 av Ingela Bendrot

Ibland, men inte särskilt ofta, känner jag mig som en fyrkantig ingenjör i mitt tänkande. Senast jag gjorde det var när jag försökte precisera vad rubriken ”Hållbart samhällsbyggande i världsklass” egentligen står för. Detta var nämligen rubriken för årets Samhällsbyggardag.  Starka ord laddar ur varandra. Tre storvulna ord i en mening försvagar, snarare än förstärker. 

Både ”världsklass” och ”hållbart” är ord som saknar konkret innebörd. Vi kan alla lassa in vad vi vill i dessa begrepp och det kanske var det som var meningen? För mig kändes Samhällsbyggardagen diffus.

Vad var syftet egentligen? Om syftet var att alla skulle trivas och vara överens – ja då var arrangemanget en succé. Det var en gemytlig stämning, fri från synliga spänningar och konflikter. Det var inget fel vare sig på talarna eller moderatorn, men ändå uteblev laddningen. Det är ju ofta i spänningsfälten som debatten utvecklas och därför hade jag gärna sett mer tillspetsade frågeställningar.

Som deltagare vill jag få nya vinklar och nya tankar. Och det fick jag, men inte särskilt många under själva seminariedelen. Men det var i pauserna det hände – i det personliga mötet med andra deltagare. Där fann jag mycket kompetens och stort engagemang, men också nya infallsvinklar. För min del var det pauserna och kvällens mingel som lyfte Samhällsbyggardagen.

En tant värd att stanna för

22 oktober, 2010 av Ingela Bendrot

På ett helt uppslag i SvD kunde vi häromveckan möta skådespelaren Birgit Rosengren Ahrle. Hon var nära vän till min mormor. Birgit är nu 97 år och har fortfarande stor livsglädje och positivt synsätt. Min mormor, som dog för ganska exakt sex år sedan, hade också ett enastående engagemang och en förmåga att alltid se möjligheter istället för svårigheter.

Smittande nyfikenhet och engagemang

Tänk så många underbara tanter det finns! Det är som en dold skatt av spännande livsöden, filosoferade jag småspringande på väg från ett uppdrag.  Plötsligt fick jag syn på henne. Hon sprakade av energi och nyfikenhet där hon stod i det starka solskenet mitt på cykelbanan. Hennes blick var riktad uppåt, ivrigt iakttagande. Jag följde hennes blick upp mot den gigantiska byggkranen.

Våra blickar möttes. ”Häftigt!” utbrast jag och vi följde männen uppe på kranen. Två förflyttade sig uppe på kranens arm. En sprang nedför lejdaren. Jag fick svindel bara av att se dem.  

”Jag har hört att de har bra betalt och det kan man ju förstå” sa hon och startade därmed ett spännande samtal. Hon berättade att hon jobbat som lärare, men att hon numera var pensionär. Mitt intresse vände sig snabbt ifrån byggkranen till Birgit, som hon hette.

” Det här blir min tredje höst i år” sa hon och förklarade ”Först var jag uppe i Tornedalen, sen nere i Luleå och nu är jag här i Täby.”  Vi pratade om höstens färger och dofter. Om den höga klara luften.

”Nu när jag är pensionär spelar tiden och avstånden ingen roll längre” sa hon och jag tänkte på ett begrepp som jag nyligen hört talas om; gerotranscendens. Det är forskaren Lars Tornstam som har undersökt det mentala åldrandet. Han menar att många äldre plötsligt upplever helt nya dimensioner av livet. Tiden flyter samman, barnsligheten blommar, man accepterar sig själv som man är. Många upplever denna förändring så starkt att de börjar tro att de håller på att bli dementa, men detta är bara ett naturligt steg i åldrandet. Jag tycker att gerotranscendensen verkar intressant och inte alls skrämmande, tvärtom!

Utsikten - JM:s bygge i Näsby Park

Birgits klarröda basker hade flera miljöpartisymboler och runt ena strumpan hade hon lindat ett vackert vävt sameband. Hon berättade att bandet påminde om hennes föräldrar. De hade haft mycket kontakter med samer, därav det vackra bandet.

Trots att Birgit är betydligt yngre kan jag inte låta bli att tänka på min mormor, min viktigaste förebild. Hon var också nyfiken, samhällsintresserad och färgstark. 

Mormor, som hette Helga, föddes 1914 och levde ett sällsynt intressant och rikt liv. Med hjälp av sin livsglädje, nyfikenhet och sociala förmåga tog hon sig fram i världen. 1996 och 1997 tillbringade vi mycket tid tillsammans och jag passade då på att intervjua henne. ”Ingen generation har fått uppleva så mycket som vi har gjort” konstaterade hon när hon berättade om sitt liv.

Hon föddes på en gård i Mjuderhult i Småland. En halvmil till närmast samhälle, ingen el, ingen bil, ingen telefon. Huset lystes upp av fotogenlampor och i ladugården hade de lyktor. Det var en halvmil till skolan, tio barn gick tillsammans varje dag. Gatlyktor och ficklampor existerade inte, så de fick vandra i mörker. Häst  och vagn var det vanliga kommunikationsmedlet. Först 1920 såg mormor en bil för första gången. 

Samhällsengagemanget gick inte att ta miste på!

Gården var i stort sett självförsörjande. Ibland sålde man kött och smör till affären i Påryd och kunde då passa på att köpa spicken sill och kryddor. Det är svårt att föreställa sig hur isolerade man var på den tiden. Mormor berättade om när en grosshandlare från Sävsjö köpte en av granngårdarna. Hon var full av beundran inför hans döttrar. De hade rosetter i håret, det hade hon aldrig sett tidigare.

När mormor var 11 år flyttade de till en annan gård; Toragärde. Där fanns el och telefon – och mormor som var äldsta barnet fick lov att släcka och tända. Enligt henne var det första mötet med lysknappen något av det största hon varit med om i sitt liv.

Trots att Kalmar ligger 3,5 mil från  Toragärde var mormor 12 år när hon besökte stan för första gången.

Mormors gamla lådkamera - inköpt på 20-talet för 15 kronor

Mormor, som dog 2004, levde ett spännande liv. Trots att hon bara fick sex år i skolan lyckades hon ta sig fram genom livet. Alltid med stor livsaptit. Redan som trettonåring köpte hon sin första kamera. En lådkamera som kostade 15 kronor – en förmögenhet på den tiden. Kameran är på något sätt en symbol för min mormors framåtanda och det känns högtidligt att hålla i den.

Hon engagerade sig i Bondeförbundet (som senare blev Centerpartiet), Röda Korset och en rad andra organisationer. Efter kriget åkte hon och min morfar ut i Europa; till Paris och London. I slutet av 50-talet åkte hon till USA för första gången och därefter följde många resor över Atlanten. Hon hade vänner inte bara i Sverige, utan runt om i världen.

Mormor var verkligen en tant värd att stanna för, liksom Birgit som jag mötte i solskenet på cykelbanan. Men det finns många sådana runt om oss. Det handlar bara om att stanna upp och se dem.

 
 
 

Färgstarkt!

Läs mer om min mormors barndom i denna krönika!

Brokiga portföljer i Stockholms Stadshus

14 oktober, 2010 av Ingela Bendrot

Stockholmsregionen växer så att det knakar – bara förra året ökade befolkningen med närmare 40 000 personer. Under de kommande 20 åren förutspås befolkningen öka med mellan 300 000 och 500 000 personer.  Befolkningsexpansionen ställer stora krav. Stadsbyggnadsfrågorna har sällan varit så viktiga som nu.   Majoriteten, med moderaterna som i särklass största parti, har ingen lätt uppgift. De måste balansera Centerpartiets i det närmaste hämningslösa  skyskrapepolitik mot Folkpartiets överförsiktiga stadsbyggnadspolitik.
 
Nu stuvas det om ordentligt. De byggrelaterade frågorna styckas upp och fördelas på ett svåröverskådligt sätt. Nya personer kommer in och gränserna mellan de olika borgarrådens ansvarsområden tycks luddiga. Kristina Alvendahl lämnar som stadsbyggnadsborgarråd, in kliver Regina Kevius.  Hon är planeringchef i Danderyds kommun och har – trots att hon bara är 29 år – en lång bakgrund som fritidspolitiker, nu senast som ordförande för Kungsholmens stadsdelsnämnd. Hon civilingenjör med inriktning mot Lantmäteri. Formellt sett verkar hon vara väl lämpad för uppgiften, men jag kan inte se att hon tidigare har profilerat sig inom stadsbyggnadsområdet.
    
Fastighetsfrågorna läggs över på folkpartisten Madeleine Sjöstedt. Hon är också ansvarig för kulturfrågor. Sjöstedt är inte den enda med brokig portfölj. Brokigheten är snarare det som kännetecknar den nya mandatperiodens ansvarsfördelning. Joakim Larsson (M) får ansvar för äldrenämnden samt utvecklingen i ytterstaden.  Ulla Hamilton (M), som har gjort ett fullständigt lysande jobb som miljöborgarråd, ska nu ratta trafiknämnden och den nya arbetsmarknadsnämnden. Hon får också hand om näringslivsfrågorna, vilket känns bra med tanke på hennes engagemang för dessa frågor.
  
Centern, som tidigare inte haft något borgarråd, får genom Per Ankersjö posten som nytt miljöborgarråd. Han får också  ansvar för det nya Stadsmiljörådet.  Han har mest gjort sig känd som förespråkare för modern arkitektur och höga hus och därför känns detta som en spännande utnämning!
   
Det är egentligen bara två borgarråd som inte är insyltade i bygg- och planeringsrelaterade frågor och det är nykomlingen Anna König Jerlmyr (M) som blir nytt socialborgarråd och Lotta Edholm (FP) som fortsätter som skolborgarråd. König Jerlemyr har gjort ett utmärkt jobb i Riksdagen, inte minst när det gäller företagsfrågor. Men nu lämnar hon tyvärr det viktiga uppdraget som moderaternas förstanamn i Riksdagens Näringsutskott. Tråkigt för Riksdagen, men utomordentligt bra för Stockholm. 
   
Uppdelningen har gjorts för att balansera olika politiska strömningar, men om man inte får ett bra och öppet samarbetsklimat i Stadshuset finns tyvärr risk för att viktiga frågor fastnar  i revirstrider och det har Stockholm och Stockholmarna inte råd med.

Ny minister – oförändrad politik

08 oktober, 2010 av Ingela Bendrot

Ministern med den brokiga portföljen

Utnämningen av Stefan Attefall till nya Civil- och bostadsminister har tagits emot väl. Attefall är en rutinerad och kunnig politiker, något som inte minst har kommit till uttryck i hans roll som ordförande för Riksdagens Finansutskott.

Än så länge vet vi inte hur den nya ministerportföljen exakt ser ut.  ”Det är en helt ny ministerportfölj med ett samlat grepp på bostadsfrågor. Inte bara bostadsfinansiering utan också plan- och bygglovsfrågor” sa den nye ministern i Dagens Industri den 5 oktober. Men portföljen tycks bli brokig. Attefall ska enligt sin egen hemsida också ansvara för Länsstyrelsernas arbete, statlig förvaltning, frågor som rör offentlig upphandling samt statens stöd till trossamfund.

Ministerutnämningen indikerar att att frågor som rör byggandet nu kommer att få en lite mer synlig position. Däremot kommer knappast politikens innehåll att förändras. Regeringsförklaringen ger inga större ledtrådar när det gäller politiken för infrastruktur och bostäder.

”Fler bostäder behöver byggas och hyresrättens ställning stärkas. Fler bostadstillfällen, inte minst för unga, skapas genom att uthyrning av privatbostad stimuleras.”

Inte heller regeringens propositionsförteckning som redovisar vilka förslag som ska läggas fram till den 18 januari ger några tydliga ledtrådar. Visst finns frågor som rör branschen, men inte några tunga genomgripande förändringar. Ny Fastighetsmäklarlag aviseras till den 20 oktober. Förslag om avveckling av Hypoteksbanken kommer i december. Några kompletteringar till PBL lämnas i januari. Bolagisering av Lantmäteriverkets uppdragsverksamhet (Metria) kommer den 29 oktober.

Fortsättning följer!

Felix stör en ingenjör – men vart tog ingenjören vägen?

01 oktober, 2010 av Ingela Bendrot

Sent i måndagskväll var det premiär på programmet ”Felix stör en ingenjör” på TV4. Det går ut på att komikern Felix Herngren åker runt i världen och träffar svenska ingenjörer. Programmet är ett samarbete mellan organisationen Teknikföretagen, produktionsbolaget dfm och TV4. Syftet är att visa hur mångfacetterat och spännande ingenjörsyrket är och förhoppningsvis locka fler att välja denna yrkesbana.

Och det behövs, ingenjörsyrket har ett allt för skamfilat rykte.nFör några år sedan deltog jag i IVA:s projekt Morgondagens Ingenjör. Vi lät då göra en studie av hur media skildrade ingenjörsrollen. Studien, som byggde på närmare 250 artiklar där ordet ingenjör hade förkommit, gav en nedslående bild. 

20 procent av artiklarna klassades som positiva, men det var faktiskt bara i två sammanhang som ingenjörer nämndes i positiva ordalag. Det första – och dominerande sammanhanget – var invandrarkillar i Sverige eller pojkar i krigshärjade länder vars dröm var  att bli ingenjör. Det andra var artiklar som skildrade utvecklingen under första hälften av 1900-talet.

Drygt 20 procent av artiklarna gav en negativ bild; ingenjörsyrket är tryggt men tråkigt och definitivt inget för kreativa personer. Runt hälften av artiklarna var neutrala, exempelvis uttalanden i samband med elstörningar eller byggproblem.

Sett i detta ljus är programserien mycket betydelsefull. Programmet kommer att synliggöra ingenjörer i oväntade sammanhang och spännnade miljöer.

I första programmet fick vi möta Hollywoodingenjören Mårten som jobbar med filmanimeringar. Han berättade att han bland annat har jobbat med specialeffekterna i storfilmen 2012 – han och hundra kollegor hade arbetat i ett helt år för att få fram 3,5 minuter film. Hur fungerar en sådan process? Vem gör vad? Vad är svårast? Det fanns massor av frågor som jag ville få svar på, men Felix var mer intresserad av sig själv än av Mårten. Så istället fick vi följa med Felix på ett töntigt stand up framträdande. Jag hade hellre sett att teamet hade gjort en djupdykning med Mårten bakom kulisserna i Hollywood. Men så länge målgruppen är mer intresserad av Felix kommer Mårten och de andra ingenjörerna att få nöja sig med biroller. Men programsatsningen ett ändå stort steg framåt – en ingenjör i en biroll är bättre än ingen roll alls.

Och dessutom hade produktionsbolaget verkligen lyckats få fram miljöerna på ett storslaget sätt. Det är sällan man ser så snygga vyer och filmsekvenser på TV!

Felix stör en ingenjör visas måndagar kl 22.40 med en repris på söndagar kl 18.00. Serien kommer även att finnas på TV4 Play.

Läs om varför Teknikföretagen gör denna satsning.

Trollen spricker i solen – släpp ut SD!

24 september, 2010 av Ingela Bendrot

Om man bara läser tidningsrubriker kan man  tro att Alliansen har förlorat valet. Det är inte sant. Däremot förmörkas Alliansens succéval av Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Valmyndigheten presenterar alla valresultat, om jag räknar rätt så har Alliansen fått närmare 220 000 fler röster än de Rödgröna. Bara en handfull röster har saknats för att Alliansen skulle få egen majoritet, detta i ett val där närmare 6 miljoner deltagit. Obegripligt!

Media blåser upp Sverigedemokraternas vågmästerroll och drar paralleller till Ny Demokratis vågmästarställning 1991 – 1994. Dessa likheter är överdrivna. 1996 införde nämligen Sverige en ny reglering av besluten kring statsbudgeten- den så kallade Budgetlagen. Denna lag gör det i stort sett omöjligt för ett vågmästarparti att föra en ansvarslös politik.  Budgetlaget innebär att alla förslag måste vara finansierade för att de ska kunna gå igenom. Alliansen behöver inte stöd av SD. Enda hotet är om SD får med sig övriga minoritetspartier på sina förslag, vilket verkar osannolikt.

Den mest naturliga samarbetsspartnern för alliansen är Miljöpartiet, men Maria Wetterstrand m fl tycks bestämt avvisa sådana frierier. Vad som händer med det organiserade samarbetet mellan de Rödgröna återstår att se. Socialdemokraterna måste ta ställning till om de vill fortsätta tillsammans med övriga eller om de vill bryta sig loss. En växande opinion inom S vill bryta. 

Från vissa håll kommer krav på att M och S ska gå samman i en koalitionsregering. De som kräver detta tror att en bred majoritet är samma sak som handlingskaft. Så är inte fallet. I Sverige har det sedan demokratins genombrott varit mer regel än undantag med minoritetsregeringar.

Det bästa för Sverige är om alliansen i kraft av sin moraliska framgång fortsätter att regera, men att de så långt som möjligt söker stöd hos MP eller S. Denna strategi håller rent både åt vänster och höger – något som vår demokrati skulle vinna på. Självklart kommer situationer att uppstå när SD tillsammans med de Rödgröna röstar emot regeringens förslag, men i det stora hela är ändå en renodlad Alliansregering att föredra.

När det gäller utskottsplatser hoppas jag definitivt på att SD får vara med. Annars växer deras matyrskap ytterligare.  Bättre att de får försöka försvara och förklara sin politik och att vi får möjlighet att öppet syna deras kort. Man brukar ju säga att trollen spricker när de kommer ut i solen. Jag är övertygad om att detta gäller SD. Här går det att dra paraller till Ny Demokrati. Deras tre år i Riksdagen innebar att de i stort sett tappade alla sina väljare. Det berodde på ders politik. Jag är övertygad om att SD kommer att gå samma väg, under förutsättning att de öppet får visa sina kort. Redan nu cirkulerar en massa filmsekvenser med konstiga uttalanden från SD-politiker på nätet – fler är att vänta.

Passar på att bifoga en underhållande artikel om den  politiska journalistiken! 

Flanellografen med de viktiga svaren

17 september, 2010 av Ingela Bendrot

Jag trodde att grupparbete var på utdöende, men faktiskt inte. Ta en flanellograf, ledarna för de främsta näringslivsorganisationerna och krydda med två företagsvänliga riksdagskandidater och du får ett ovanligt intressant grupparbete.

Vad krävs för att företagsamheten ska blomstra? Vad är viktigast när näringslivsorganisationerna själva får välja? Det var frågan som skulle besvaras.

Initiativtagare var riksdagskandidaterna Elisabethh Thand Ringqvist och Magnus Andersson. De är inte vilka riksdagskandidater som helst. De är – enligt organisationen Företagarna – de mest företagsvänliga riksdagskandidaterna i Stockholmsområdet. Bägge är centerpartister. Elisabeth står plats fem i Stockholms stad och Magnus står på fjärdeplatsen i Stockholms län.

Uppgiften var att bland 16 olika förslag plocka ut de 10 viktigaste politiska kraven för bättre företagsamhet.

Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv, Anna-Stina Nordmark-Nilsson, VD för Företagarna och Camilla Littorin, förbundssekreterare för Företagarförbundet tog sig an uppgiften med friskt humör.  
Själv har jag inte sett en flanellograf sedan jag gick i lågstadiet. Då lät vår snälla fröken Gerd oss ibland fästa upp olika figurer på den lena flanellen. Jag har glömt vad det var för figurer och vilka uppgifter som vi löste, men jag kommer ihåg att det var roligt. Och roligt hade också Sverige ledande näringslivsföreträdare med sin flanellograf. De valde och vrakade mellan förslagen och fick snabbt fram sina 10 i topplistor.

Urban Bäckström

Bäckströms tre i topp:

  1. Förändrade turordningsregler
  2. Ny skattereform
  3. Sänkta arbetsgivaravgifter

Nordmark-Nilssons tre i topp:

  1. Ny skattereform
  2. Sänkta arbetsgivaravgifter
  3. Sänkta inkomstskatter

Littorins tre i topp:

  1. Befrielse från sjuklöneansvar
  2. Sänkta arbetsgivaravgifter
  3. Slopad LAS

    Magnus Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist

Samtidigt som en liten duva irrade sig in i möteslokalen fick näringslivsföreträdarna till uppgift att göra en gemensam fem i topp lista. Behovet av en fredsduva var minimalt, de kom snabbt fram till sin gemensamma lista.

  1. Ny skattereform
  2. Förändrade turordningsregler
  3. Socialförsäkringsreform
  4. Regelförenkling
  5. Riskkapitalavdrag

Socialförsäkringsreform fanns inte med bland de ursprungliga alternativen, men de var alla eniga om att detta är en av de viktigaste åtgärderna.

Tänk om regering och riksdag under de kommande fyra åren kunde ta sig an just dessa uppgifter. Då skulle Sverige snabbt kunna få ett av de mest konkurrenskraftiga företagsklimaten i världen! 

Vinst – en överlevnadsfråga

17 september, 2010 av Ingela Bendrot

Ekonomiska vinster är ett rött skynke för många. Vinst väcker starka reaktioner. Det finns till och med politiker som vill förbjuda vinster inom vårdföretag och friskolor. För mig är sådana krav obegripliga. Vad annat än vinst kan bygga företaget långsiktigt? Ett företag som går med förlust överlever inte, ett företag vars resultat alltid ligger på plusminusnoll gräver sin egen grav.

Vi är vana att höra att resurserna inom den offentliga sektorn är otillräckliga; det behövs ständigt mer pengar för tillgodose behoven. Med denna debatt ringande i öronen blir jag förvånad över att privata utförare överhuvudtaget kan få ihop en högklassig verksamhet och samtidigt göra ekonomisk vinst. Detta trots att den ekonomiska ersättningen oftast är exakt lika stor och kraven lika höga, oberoende av om det är en privat eller offentlig utförare.

Men spelets regler är inte lika. Om en kommunal skola går med underskott skjuter kommunen till extra pengar, om en friskola gör en förlust måste antingen ägarna betala med sina egna pengar eller sätta sin skola i konkurs. När det verkligen gäller gynnas de offentliga utförarna.

Vinster i bolag som driver skolor eller vårdverksamhet tyder på att motsvarande verksamheter i offentlig regi bedrivs på ett ineffektivt sätt. Där kostar motsvarande tjänster mera, utan att kvaliteten för den sakens skull är bättre. Själv bor jag i en kommun med många privata alternativ inom vård, skola och omsorg. Konkurrensen  är stenhård, inte minst inom skolområdet. Vem har mest att vinna på detta? Skolföretagen? Kommunen? Eleverna? Skattebetalarna? Min uppfattning är att de största  vinnarna är eleverna och därefter vi skattebetalare. Effektivt använda skattepengar är alltid något att sträva efter!  

Om ledningen för den skola mina barn går på skulle börja försämra verksamheten då har vi många andra skolor att välja på. Att skolor skulle ta ut vinster på verksamhetens bekostnad är definitivt inte något som skulle kunna pågå – då försvinner eleverna och med dem intäkterna. Om husläkaren skulle försämra servicen, ja då skulle jag snabbt välja en ny och bättre och husläkaren skulle omedelbart missa sina intäkter. Vilket företag skulle komma på en sådan idé?

Äntligen lite goda nyheter

10 september, 2010 av Ingela Bendrot

Det är sällan media kommer med positiva rapporter. Men den här veckan har bjudit på två riktigt goda nyheter!

Först kom nyheten om den rekordstarka återhämtningen av den svenska ekonomin. Nya siffror från SCB:s Nationalräkenskaper visar att ekonomin växte med hela 4,6 procent under andra kvartalet. Det innebär att Sverige glädjande nog har en av västvärldens högsta tillväxtsiffror.

Dagen efter kom nyheten om att vi har en av världens i särklass mest konkurrenskraftiga ekonomier. Det är det anrika World Economic Forum som i sin rappport  ”The Global Competitiveness Report 2010-2011″ kommer till slutsatsen att Sverige är det näst mest konkurrenskraftiga landet i världen. Bara Schweiz ligger före.

10 i topplistan ser ut på följande sätt:

Rank
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Country
Switzerland
Sweden
Singapore
United States
Germany
Japan
Finland
Netherlands
Denmark
Canada
Score
5.63
5.56
5.48
5.43
5.39
5.37
5.37
5.33
5.32
5.30

 

Det är bara att gratulera! En växande ekonomi gynnar alla – något att tänka på så här i valtider när vissa politiker nästan enbart fokuserar på fördelning.

Hus med själ och kärlek

03 september, 2010 av Ingela Bendrot

Tant Margit på verandan i Ugglebo förra sommaren

Jag känner en märklig blandning av sorg och glädje när jag ser annonsen med det vackra huset där min gammelmormor Signe och gammelmorfar Gustaf bodde. Mammas kusin har ringt och berättat; nu är det dags att sälja huset i Ugglebo.

Det vackra vita huset, som byggdes på 30-talet, ligger inbäddat bland höga lummiga träd. När jag tittar på annonsen känner jag hur många barndomsminnen gör sig påminda. Mest tänker jag på all den kärlek som funnits där.

Signe, som föddes 1893, och Gustaf, som föddes 1885, gifte sig 1913. Som nygifta bodde paret i Mjuderhult i ett hus som senare flyttades och blev till hembygdsgård i Påryd. 1925 köpte de en gård i Toragärde och först långt senare flyttade de till Ugglebo.

Min mormor Helga föddes som första barnet 1914. Under de kommande 19 åren fick Signe och Gustaf sex barn. Två av barnen dog som små. Sigrid drabbades av engelska sjukan och blev bara 5 år och två månader enligt sorgebrevet som föräldrarna sände ut inför hennes begravning i maj 1923. 10 år senare var det dags att begrava ytterligare en dotter; Kerstin som dog i diabetes. Hon blev 4 år och 26 dagar. Många skulle bli bittra och besvikna om de drabbats på samma sätt, men inte Signe och Gustaf.  Det fanns en stor förtröstan och trygghet i deras liv, trots de sorger som drabbade dem.

När jag föddes hade Signe och Gustaf varit gifta i närmare 50 år. Jag har sällan sett ett par med så starka band och så mycket kärlek. Jag kan för mitt inre – efter alla dessa år – se hur de sitter tillsammans på verandan eller inne i köket och ömt håller varandras händer. Hur de alltid såg på varandra med stor kärlek. Tänk vilken underbar gåva att få uppleva stark livslång kärlek!

Signe och Gustaf Persson ca 1913

Signe och Gustaf dog innan jag blev tonåring och huset var sedan uthyrt tills ”tant Margit” flyttade in. Hon var änka efter en av mormors yngre bröder. Än idag kallar jag henne för ”tant Margit” och hon utbrister alltid ”min lilla lilla Ingela” när vi träffas.

När jag var liten brukade jag ibland få åka till Margit och hennes man och ofta stannade jag 3 – 4 dagar. Deras barn var äldre och utflugna. Hos Margit blev jag verkligen ompysslad – på gränsen till bortskämd. Vi bakade bullar, drack saft och lyssnade på radio. Gammelmormor och gammelmorfars hus låg alldeles i närheten och jag sprang ofta dit. Mellan husen fanns en häck med mörkrosa vresrosor. De doftade ljuvligt! Denna doft är som en tidsmaskin för mig;  jag förflyttas i minnet bakåt i tiden till oändliga barfotasommardagar med jordgubbsplockning och trädklättring. 

Tant Margit står också för mycket kärlek och värme. Jag blir alltid lika glad när jag ser henne, trots att hon numera är gammal och allt tröttare. Hon bor på ett äldreboende nu och det är därför huset ska säljas. Även Margit har spridit sin kärlek och värme i detta hus.

För mig representerar den vita 30-talsvillan i Ugglebo kärlek och jag hoppas så innerligt att något kärleksfull person köper det – eller kan det vara så att det är huset som skänker kärlek till dem som bor där? Jag vill tro att ett vackert hus i en vacker miljö lockar fram det bästa hos oss människor.

Rätt chef viktigare än rätt jobb?

27 augusti, 2010 av Ingela Bendrot

Många lägger stor energi på att hitta drömjobbet – men med fel chef kan vilket drömjobb som helst förvandlas till en mardröm. Jag har haft glädjen att ha många bra chefer. Per H Grahn – som var min chef på mitt första riktiga jobb – gav mig stor frihet, men också stort ansvar. Jag hade ingen arbetslivserfarenhet att luta mig emot och frågade honom ofta om råd. Han hade ett gediget yrkeskunnande och delade gärna med sig av sin kunskap, men lät mig också utvecklas. Ofta svarade han med motfrågor. Vad tycker du?  Hur vill du göra? I denna dialog kunde jag växa; särskilt som hans råd ofta blev ”Gör som du vill, det blir bra!” Det var en trygg och tillåtande kultur och jag lärde mig att lita till min egen intuition, men också att ta ansvar. 

1991 – 1994 jobbade jag på Statsrådsberedningen. I samband med den borgerliga valförlusten 1994 förlorade jag  jobbet. Redan måndagen efter valdagen fick jag mitt första jobberbjudande. Det var ett större företag som skulle anställa en miljöansvarig. Jag blev intervjuad och fick några dagars betänketid. Då ringde Per Westlund  vice VD på Skanska och ville träffa mig.

Per Westlund tidigare vice VD på Skanska, här på Ostindienfararen.

Jag kommer väl ihåg vårt första möte och framförallt Pers inställning till miljöarbetet. Han såg det som ett långsiktigt förändringsarbete, där det handlade om att jobba metodiskt och målmedvetet för att motivera alla inom företaget till att ta miljöhänsyn i samtliga led. Det andra företaget hade mest pratat om hur man tänkte marknadsföra sitt ännu ganska obefintliga miljöarbete. 

Jag tilltalades av Pers seriösa inställning. Han visste att det inte fanns några snabba genvägar, utan att det handlade om hårt arbete. Jag bestämde mig för att börja på Skanska.

Per hade en gedigen bakgrund inom koncernen och det var minst sagt lärorikt att jobba med honom.  Jag överdriver inte om jag säger att han är en av de mest populära cheferna i Skanskas historia.  Jag lärde mig otroligt mycket under dessa år. Per har en unik förmåga att alltid se möjligheter, utan att underskatta svårigheterna.  En annan sak som kännetecknar honom är nytänkande. Hur svår en situation än var och hur låst det än verkade hittade han alltid en fungerande handlingsväg. Vi har fortsatt att hålla kontakten, nu senast gav han mig en privat visning av Ostindienfararen där han är engagerad.

En del påstår att kvinnligt och manligt ledarskap skiljer sig åt. Jag håller inte med!  Jag kan inte se några könsbundna skillnader i ledarskapet. Däremot tror jag att kvinnliga ledare är mer påpassade av den enkla anledningen att de fortfarande är i minoritet. Jag har haft en manlig chef med ett extremt stort kontrollbehov, något som oftast tillskrivs kvinnor och flera inkännande och empatiska manliga chefer – etiketter som oftast klistras på kvinnor.

Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist, som anställde mig på Svenskt Näringsliv 2002, är är en mycket tydlig och stark ledare. Den som hävdar att kvinnor är otydliga och fega i sitt ledarskap har definitivt inte träffat henne!  Hon har alltid visat stor tilltro till mig och min förmåga, men också vågat ställa krav och ge tydlig feedback. En annan sak som jag uppskattar hos henne är hennes humor, något som är viktigt om man ska vara en god ledare.

Den yngsta chef som jag någonsin har haft är Tove Lifvendahl som är kommunikationschef på Svenskt Näringsliv. Hon har också en imponerande ledarstil. Om jag skulle välja ett enda ord för att beskriva henne så skulle det vara klok. Insiktsfulla analyser, kloka övervägande och sällsynt god personkännedom.

Gemensamt för Per, Per, Ulla-Britt och Tove är att de är bra på att vägleda. Chefer som kan vägleda är inte bara chefer – de är ledare som man gärna lyssnar och följer. En bra chef är betydligt viktigare än ett statusfyllt jobb, chansen att man kommer till sin rätt ökar om man har en bra chef. En bra chef ställer krav och pushar i rätt riktning. Att skaffa en bra chef brukar därför sätta fart på karriären! 

Läs Tove Lifvendahls läsvärda blogg .

Miljöpartiets kluvna tunga

20 augusti, 2010 av Ingela Bendrot

Yvonne Ruwaida har svårt med siffror

Stockhomsregionen växer så att det knakar – bara förra året ökade befolkningen med närmare 40 000 personer. Under de kommande 20 åren förutspås befolkningen öka med mellan 300 000 och 500 000 personer – hisnande! Självklart behövs bostäder, men frågan är både var och hur det ska byggas. Mest brännande är bostadsbristen i Stockholms stad och just nu pågår planering och projektering av en rad bostadsprojekt. Många av dem är kontroversiella och åsikterna går i sär när det gäller hur de ska utformas.

Socialdemokraterna säger sig vara missnöjda med att bara 27 000 bostäder har påbörjats mellan 2007 och 2010. För att råda bot på bostadsbristen utlovar Socialdemokraterna i Stockholmsregionen därför 50 000 nya bostäder under nästa mandatperiod. Hur detta ska gå till väcker många frågor. Inte minst därför att socialdemokaretarna vill regera tillsammans med miljöpartiet – ett parti som ofta röstar nej till nya byggprojekt.

Läste en intressant intervju med Yvonne Ruwaida, som är miljöpartiets ledande företrädare i Stockholms stad. Hon säger att hennes parti under nästa mandatperiod vill bygga 15 000 nya bostäder i Stockholms kommun. Samtidigt har hon och hennes miljöpartistiska kollegor under den senaste mandatperioden röstat nej  till 7 556 nya bostäder i huvudstaden. Ord och handling hänger inte ihop.

Inte nog med detta, partiet verkar också ha olika budskap. Samtidigt som man i Svenska Dagbladet säger att man vill bygga 1 630 nya lägenheter på Södermalm, säger samma parti i tidningen Södermalmsnytts enkät  ”i stort sett nej” till att bygga nytt i denna stadsdel. Anledningen är enligt miljöpartiet att det på merparten av Södermalm inte går att förtäta mer.

Vilket politik står partiet för? 1 630 nya lägenheter på Södermalm eller i stort sett inga nya lägenheter i samma område?

RUT väcker gamla klasspöken till liv

17 augusti, 2010 av Ingela Bendrot

Alla sociala medier kokar – i soppan ligger Alliansens RUT och Socialdemokraternas Butler och puttrar. Städning i hemmet väcker mycket starka känslor. Själv kommer jag att tänka på en heltidsarbetande väninna, vars man också arbetade fullt. Barnen var fortfarande i dagisåldern – så parets liv var verkligen inrutat. Schemalagda hämtningar och lämningar. De hade även ett schema över eventuella VAB-dagar. Trots detta pressade liv valde min väninna att börja plugga på deltid, samtidigt som mannen tog huvudansvaret hemma.

Men ekvationen var ändå ohållbar, deras totala arbetsbörda var övermäktig. De bestämde att de skulle anlita en städfirma som skulle komma en gång i veckan och städa huset. Tre timmar var tillräckligt för att huset skulle skina.

Men det fanns ett oerhört stort orosmoln. Kvinnan var livrädd för att hennes mamma skulle få reda på att de köpte städning. Enligt kvinnans mamma representerade städhjälpen hundratals år av kvinnoförtryck. För henne handlade det inte om att köpa och sälja tjänster, utan om att den som köper en tjänst är i ekonomiskt överläge och att den som säljer därför automatiskt hamnar i ett underläge. Analysen är ju i någon mening korrekt och gäller alla oss som har tagit jobb för att vi behöver pengar – och det har väl ändå de flesta av oss gjort. Men det är något med städning i hemmet som väcker alla gamla klasspöken till liv. Min väninna var som sagt skräckslagen över tanken på att hennes mamma skulle få reda på denna förbrytelse mot sin egen klass.

Hon  kunde därför INTE berätta för barnen eller sin svärmor om att de hade städhjälp – tänk om någon skulle försäga sig. När barnen sedan blev större slutade hon anlita städfirman – hon var rädd för att barnen skulle genomskåda vad som pågick hemma i huset när de var i skolan.

För min personliga del tycker jag att det finns många andra företeelser som istället borde väcka klasshatet till liv. Hämningslösa utsvävningar i lyx och annat frosseri, men det tycks inte trigga på samma sätt som städhjälp i hemmet.

Läs Företagarnas nya utvärdering av RUT och ROT. 890 000 personer har sökt om avdraget under det senaste året och sammanlagt beräknas att det har gett 18 000 nya heltidsjobb. Inte dåligt!